Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mäster Holmsten. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄSTER HOLMSTEN.
2 7
många skrufvar och besynnerliga
tryckknappar. När mäster Holmsten på
natten med den trearmade silfverstaken
högtidligt lyste honom upp till
gästkammaren, måste de alltid stanna i
vindstrappans tvära krök. — Entendez Olmstäng!
sade baronen. Därefter drog han upp
silkesvästen på högra sidan, och först
sedan betjänten hade satt tummen på en
af tryckknapparna, kunde han vända och
fortsätta. För hvar gång gaf baronen
en slant. När nu mäster Holmsten
därtill en afton utfick sin halfva årslön, vardt
han tyst och eftersinnande.
Tur hade han alltid strax innan han
fick otur. Redan tidigt nästa morgon
skickades han, som var den oumbärligaste
och snarrådigaste af alla näst bruksherrn
själf, brådstört med nödhjälp upp i
vildmarken till Kojabrittas stuga, hvilken
redlöst begrafts under drifvorna.
Sjunken likt en kantrad båt i snöns orörliga
vågor låg den ensliga stugan med endast
skorstenspiporna och takåsens öfversta
rad af grönaktiga tegelpannor ofvan det
hvita svepet.
Mäster Holmsten blef ännu längre
och ännu smalare om bröstet än någon
förr sett honom. Den långa, raka näsan
blef hvassare. Det skägglösa, brunmagra
ansiktet drog sig däremot allt rundare
ned mellan axlarna.
Han steg upp på takåsen och sträckte
hufvudet öfver skorstenspipan, genom
hvilken han hörde hur gumman satt och
skrek och hojade djupt under honom
nere i den svarta kojan.
— Go möra, faster! sade han och
tog upp den nya plånboken ur den nya
tröjan. Du ska lä ge dej te tåls å inte
vara ågärschli, vet ja, så att ja först får
räkna öfver pängera i sedelboka mi.
Två, fyra, åtta, tolf . ..
— Säj du femton riksdaler jämt, du,
skrek gumman nere i mörkret.
•— Säj du, att de bara va tolf, du ville
ha, så ska vi bli vänner, du. Tretton,
fjorton, femton, aderton . . .
— Ja kan lä säja, att de bara va tie.
— Säj du att de bara va åtta, så
ska ja lä tala ve pojken att ta span och
begynna. Nitton, tjuge . . .
— Ja kan la säja, att de bara va
åtta, svarade gumman och tände på i
spisen, så att röken började stiga honom
i halsen.
— Säj du att de bara va fem, så ska
ja lä tala ve pojken att ta i lite djupare
med span. Tjugeett, tjugetvå, tjugetre,
tjugefyra.
Han grät och hostade, så att han
knappast kunde tala.
— Ja kan la säja, att de bara va tre.
— Säj du, hm! faster ... säj du, att
vi ä kvitt, som vi ä, hm! så ska vi ta
upp dörra, hm! å de på minuten de.
Tjugefem, tjugesex, tjugeåtta, tretti. Hm!
Tretti va de, ja.
— Ja, så fä vi kvitta då, svarade
gumman* som redan hörde spaden klinga
och såg den första ljusstrimman i
dörrens spricka.
Mäster Holmsten hostade och
skrattade, sä att de gråtande ögonen skeno,
och därmed gick han ned från taket för
att själf rycka upp den långsamt
blottade dörren. Men just då han lade ena
handen på dörrträt och stod med sin
nya gröna plånbok i den andra, stöttes
dörren på vid gafvel, och gamman slog
honom öfver pälsmössan med en eldbrand,
så att glöd och gnistor och svarta kol
regnade öfver hans tröja.
Han tumlade tillbaka ett par steg
samt tappade plånboken, och framför
honom stod den tandlösa sjuttioåriga i sina
mullfärgade klutar och tned ett hufvud,
som tycktes öfvervuxet af vildmarkens
gråaste måssa. Hon tog upp plånboken
och kastade den bakom sig rätt in i den
brinnande spisen.
Han svor och hotade, men hur han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
