Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mäster Holmsten. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄSTER HOLMSTEN.
2 7
ban icke, att han hade köpt sin egen ko.
Men när gamla fröken Melusine räknade
in de femtio riksdalerna, som utbetalats
på kontoret, stoppade hon en af sedlarna
i mäster Holmstens ficka och kände
därvid med fingrarne stjälkarne på de
torkade päron, som han nyss snattat i
handkammaren.
Så snart sedan hushållskassan blef
tom, fick mäster Holmsten leda upp en
af bruksherrns kor och sälja den åt
honom själf. Ingen tordes säga något, efter
det var den allvarliga och fruktade fröken
Melusine som lät ställa härmed, men
det, att mäster Holmsten för hvar gång
fick en sedel, kunde de andra icke
glömma, och Kojabritta begynte åter att gå
bakom honom på vägar och
trädgårdsgångar och säga: nu glinar du och säljer
kritter, men mina femton riksdaler di kom
allt te å köste dej di, du!
En gång hade den franske baronen
skjutit så många harar, att han i sin
hejd-lösa munterhet vidtalade mäster
Holmsten att stoppa en lefvande fluga under
glaset på bruksherrns klocka. Det var
dryckeskalas uppe i ett af gästrummen,
och hela natten halkade spelkorten om
hvarandra på det blanka mahognybordet.
När då bruksherrn tog upp sin stora
guldrofva, hvars repeterverk klingade som
ett klockspel, blef han plötsligt
allvarsam. Han ryckte till och stirrade på
visartaflan. Därefter stoppade han uret
hastigt tillbaka i västen.
Men efter en stund tog han på nytt
försiktigt upp guldrofvan under
bordskanten och såg förstulet på visartaflan.
Han vardt alldeles blek ända upp i
pannan.
— Hvad lider tiden? frågade bror
Karl, som satt midt emot.
— Hm, jag . .. Det är bror Karl,
som ger!
Den franske baronen ville nu dricka
med bruksherrn, men denne sköt envist
glaset tillbaka och skyllde på ett hastigt
illamående. Kallsvetten stod honom pä
tinningen, och allt emellanåt smög han
fram guldrofvan under bordskanten samt
gaf henne en skrämd blick för att sedan
med samma darrhändta brådska gömma
henne i västfickan.
Till sist räckte han henne under
bordet till den franske baronen och frågade
hviskande, om han såg något.
— Jag? Nej, hvad skulle jag se?
svarade denne och strök sitt pipskägg.
Spelkorten föllo ur bruksherrns hand,
och ögonen blefvo stela och frånvarande.
Han började tala om de svåra straff, som
förr eller senare blifva alla svagheters lön,
och om den motvilja, som han länge och
i synnerhet nu i natt kännt för starka
drycker samt för alla upptåg, alla
svärjande talesätt, allt uselt och fåfängligt.
Hvad båtade sådant! Ålderdomen och
skröpligheten kommo ändå, när de
kommo, liksom nu nöden och missväxten
därute. Bruksherrn grät.
Något sådant hade ännu aldrig händt.
— Kan du se? sporde han allra sist
bror Karl och räckte honom guldrofvan
midt öfver spelbordet utan att längre
ha styrka att förställa sig.
— Det var kuriöst, svarade bror Karl
samt öppnade urglaset, och i det samma
lyfte den befriade flugan på surrande
vingar mot taket.
Bruksherrn såg några ögonblick mot
taket, därefter störtade blodet åter till
hans kinder, och aldrig var han gladare
och galnare än den natten. Aldrig hade
ett värre dryckesgille inväntat dagningen.
När herrarne blefvo törstiga men ej längre
hittade vatten i karaffinerna, drucko de
ur handkannorna, och när mäster
Holmsten på morgonen löste bruksherrns
hemmastickade kornblå hängslen med
silfverspännen, erfor den stränge mannen
behof att känna varmt och tala ädelt.
Därför lofvade han honom godsets bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
