Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ivan Turgenjevs moder. Några minnen från Turgenjevs barndomshem. Af Alfred Jensen. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inga gränser, och hon såg i dem icke
mänskliga varelser. Då hon vid ett
besök i en af sina byar stördes i sin sömn
af en sorlande källa, befallde hon utan
vidare, att den skulle igenfyllas, ehuru
den utgjorde böndernas enda
vattentillgång..... Då en stanovoj (bylänsman)
en gång uppsökte henne i ett
tjänsteärende, lät hon honom få företräde
medan hon låg i badet, och då stanovojen
föredrog att vänta, skrek hon: »Kom
bara! Behöfver jag genera mig för dig?
Är du karl du?...» Hennes favoritnöje
bestod i att på ett bestämdt klockslag
mata fåglar, och då hon en gång såg,
huru en pojke skrämde bort några
kråkor, som också flugit till för att få
några smulor, blef hon så förtjust öfver
denna hjärtlöshet att hon — gaf honom
friheten.
Men icke alla episoder voro så
harmlösa. Hennes förvaltare, öfverste
Bakunin, trädde en gång oanmäld in till henne,
då hon var vid dåligt lynne, och
förkunnade med andan i halsen, att en af
hennes byar brann. Då han ej fick
något svar, upprepade han sina ord två
gånger, men då rusade hon fram, gaf
honom en örfil och skrek: »Hur vågar
ni störa mig utan att anmäla er? Vet
ni inte, hvem jag är? Vet ni inte att jag
varit i Paris?»...
Då koleran gick i Ryssland på
30-talet, lät hon göra sig en bärstol med
glasväggar for att under sina
promenader kunna se omkring sig utan att komma
i beröring med de smittofrön, som
ansågos »ligga i luften». Hon blef så
förtjust öfver denna ’venetianska’
uppfinning, att hon lönade snickaren med guld.
Olyckligtvis råkade en bonde vid åsynen
af detta underliga föremål tro, att det
var en helgonbild som fördes omkring,
hvarför han med pannan mot jorden
kastade åt henne en kopparslant såsom
ljuspengar. Hon blef nu så uppbragt
öfver detta misstag, att hon brände upp
den dyrbara pjesen och dömde den
stackars snickaren till tvångsarbete.
Ännu grymmare var hon mot sin
sekreterare Feodor Lobanov, hvilken hon
— för att tillfredsställa en ögonblicklig
nyck — befallde att gifta sig med
kammarjungfrun Agata. Men barn ville hon
ej veta af, utan Agatas barn inhystes
lönligt i en liten paviljong. Men vid en
resa till Moskva uppdagades denna list,
ty Agata hade ej haft hjärta att lämna
de små kvar i Spasskoje. Agata
misshandlades af den ursinniga husmodern,
och Feodor förvisades därför att han lugnt
brutit sönder piskan, hvarmed hon ville
slå honom. Men barnen blefvo
fortfarande i hemlighet omhändertagna af det
medlidsamma tjänstefolket.
Då herregården till större delen brann
ner år 1839, hade en tysk tjänarinna vid
namn Anna Schwartz med fara för sitt
eget lif räddat ett skrin, innehållande
30,000 rubel. Varvara Petrovna blef så
rörd af detta mod, att hon gaf den unga
vackra tyskan en bättre plats i huset.
Den äldre sonen Nikolai, hvilken var
fänrik vid gardesartilleriet, fattade tycke
för den fattiga sällskapsdamen; trots
modrens förbannelser gifte han sig med
henne och flyttade till det lilla
fädernegodset Turgenjevo ett par svenska mil
därifrån. Efter det första barnets födelse
hoppades han, att moderns hårda hjärta
veknat, och att han skulle få ut sin
arfslott efter fadern. Hon lofvade verkligen
att komma till Turgenjevo en söndag.
Då hennes vagn blef synlig vid
horisonten, ringdes det i klockorna, och alla
byns flickor kommo henne till mötes,
spände hästarne från åkdonet och drogo
henne så in till byn. Under det
flyktiga besöket hos sonen efter gudstjänsten
(hon steg dock aldrig in öfver hans
tröskel, ehuru hennes svärdotter ännu var
sängliggande!) talade hon ej alls om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
