Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. »Från tredje Gustafs dagar». Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»FRÅN TREDJE GUSTAFS DAGAR».
45-
sorgligt märkliga riksdag, var att lysa genom
sin frånvaro på riddarhuset och lofva sig
själf, att aldrig mer sätta sin fot inom den
lokalen. Han fullgör sin skyldighet och
behåller sina tankar för sig själf och sina
närmaste. Endast inför sin hustru och inför
sin svärfar på Tosterup ger han luft åt
sin harm, och brefven till dem, skrifna i
ögonblickets hetta och med ett öfverflöd
af kraftord, ej afsedda att läsas af
utomstående, utgöra det ej minst
intresseväckande i Karl Warburgs bok om Karl
August Ehrensvärd.
Vid denna tid har konungen ej ens en
meningsfrände i favoriten Gustaf Mauritz
Armfelt, han som en gång blifvit kallad
»Sejanus vid den möderne Tiberii sida».
I bref till sin hustru ger äfven han luft
åt sitt misshag öfver konungens våldsamma
sätt att kringgå lagen och åt sin oro för
följderna af dessa handlingar. Efter den
17 februari och den 27 april hade Gustaf
den tredje ej längre den svenska adeln vid
sin sida. Hans hof blef ledsamt och tonen
där stel och tvungen, de damer, som det
kunde, aflägsnade sig från slottets salar,
och de som måste komma dit, iakttogo
den mest oppositionelt stela hållning. »De
bemöta konungen» — skrifver Schröderheim
i ett bref till Klaes Ekeblad — »med en
kall underdånighet, låta kyssa sig på örat,
de som hafva den nåden, och tiga för
öfrigt, gäspa omkring väggarna och supera
utan aptit». Den glädtiga stämning, som
varit utmärkande för tredje Gustafs tid, hade
småningom öfvergått i ett stràft allvar,
solen började sjunka och gick snart ner i
åskmoln. Och de unga män, som vintern
1792 sammangaddade sig för att rödja den
nye Cæsar ur vägen, trodde sig därmed
återväcka den svenska friheten till lif, och
om de skulle misslyckas, så skulle deras
undergång bli en ädel död, värd att
efter-sträfva.
>Qu’une telle mort est noble et désirable!
Qu’il est beau de périr dans des desseins si grands!»
citerade en af konspiratörerna aftonen den
16 mars utanför det festligt upplysta
operahuset, innan han begaf sig dit in.
* *
Det är fyra hvarandra allt annat än
lika personligheter, som teckna sig själfva
och sin samtid i de fyra arbeten som gif-
vit mig anledning till ofvanstående lilla
ströftåg inom den gustavianska historiens
råmärken. Det är med fyra helt och hållet
olikartade par ögon, skedets händelser och
representative män äro sedde, fyra
hvarandra mycket olika lynnen, som uttala sig
i omdömen och åsikter. Om Ehrensvärd
liksom om Adlerbeth torde eftervärlden vara
fullt ense i sin uppfattning. Schröderheim
hör sannolikt ej till de invecklade och
svårförstådda människorna — han synes
helt enkelt ha varit för mycket sybarit
och för mycket underdånig, för att kunna
förbli fullt renhårig i den ställning, han
innehade, men han var säkert en fullt så
god och respektabel människa som det
stora flertalet hedersmän. Armfelt är i
Elof Tegnérs lika fängslande som gedigna
framställning en öfvervägande sympatisk
personlighet —- hans samtida däremot hade
en mindre fördelaktig uppfattning af
mannen. De beskyllde honom för både ett och
annat — bland annat för hämdlystnad och
för intriger. Adlerbeth talar om »de
nedriga vägar», på hvilka han sökte stadga
sin vacklande kredit. När Adolf Ribbing
— »den vackra konungamördaren» —
nyttjar uttrycket »Armfelt och dylika
kanaljer», så är han långt ifrån ensam om
en dylik åsikt. Att Armfelt var en
karaktär, som trots sina brister vinner på en
närmare bekantskap, öfvertygar oss hans
biograf med hans intima bref som bevis,
bref, där författaren alis ej har till mål att
rentvå sig mot ovänners eller afundsmäns
anklagelser, utan där han oförbehållsamt
skrifver hvad han tänker och så, som han
tänker.
Af den nya upplagan af Tegnérs »Gustaf
Mauritz Armfelt» har, då detta skrifves,
endast första delen utkommit. Till
framställningen af högmålsprocessen utlofvas en hel del
nya detaljupplysningar, frukter af forskningar
i källskrifter, som ej voro tillgängliga, då
arbetets första upplaga skrefs. I Karl
Warburgs arbete tecknar Ehrensvärd sig själf
i sina förtroliga bref till sin grefvinna, som
han kallar vid smeknamnet »Kittan», till
målaren Masreliez m. fl. och i koncept och
utkast till skrifter, fullbordade eller aldrig
utförda. Författaren lämnar åt läsaren själf
att med stöd af Ehrensvärds uttalanden
frambesvärja en lefvande bild af den
origi-nele mannen, typen för dilettanten i detta
ords bästa betydelse, den mångsidigt vet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
