Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Litteratur. »Från tredje Gustafs dagar». Af Georg Nordensvan - Ett skalderykte. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 6
ROBINSON.
girige, den alltid vakne iakttagaren, som
ständigt är stadd på forskningsfärd i
verklighetens eller i idéernas värld. Men
Ehrensvärd var ett snille, hvilket man ej
kan säga om alla dilettanter.
Den nya upplagan af såväl Adlerbeths
som Schröderheims skrifter är från början
till slut jämförd med originalmanuskripten.
Ett fyrtiotal hittills otryckta, värdefulla
bref, de flesta ställda till Gustaf den tredje,
äro fogade till den brefsamling, som
afslutade den äldre samlingen af
Schröderheims litterära kvarlåtenskap.
Georg Nordensvan.
Ett skalderykte.
Es ist unbedingt ein Zeichen von
Wahrheitsliebe überall in der Welt
das Gute zu sehen. Goethe. *
Fru Nyblom skrifver så vackert — när
hon inte skrifver om Ibsen. Men det är
ju en omöjlighet att skrifva vackert eller
ens förnuftigt om sådant, . som är för en
själf alltigenom antipatiskt, sådant som råkat
bli ens »bete noire» för lifvet. Månne, det
ej då vore så godt att alldeles vända sig
ifrån det, när man ingenting antagligt har
att säga om det — annat än åt dem som
stå rent utanföre:
I sin förra Ibsenstudie, om
Vildänden, gick hon icke utom ämnet. I den
uppsatsen gjorde ock — ganska riktigt —
alltsammans intryck af rena, rama
oförnuftet.
Nu åter, i litteraturafhandlingen »Ett
namn», upptager Ibsen sammanlagdt blott
circa fyra spalter. De öfriga tio innehålla
idel goda och träffande anmärkningar,
såsom: om Thackeray; om Burns, Heine och
Björnson; om Shakspeare; om kännemärken
på lyrisk och dramatisk diktkonst; om
lättheten att få publikums litterära tycken vända
än hit än dit; om poesiens väsentliga
uppgift; och så återigen om Shakspeare; –-
och så återigen om publikens estetiska
vankelmod —. Kort sagdt, här är en
frispråkig och roande profkarta af väl sagda
allmänsanningar. Jag antager till och med
om de läsare, hvilka äro med afseende på
* Mottot öfver Fru Nybloms nya upptäcktfärd
bland Ibsens verk, under hvilken hon blott
lyckats »überall das Schlechte. zu sehen». (Ord och
bild 2:a årg. sid. 514.)
Ibsen fullt opartiska — som således icke
alis känna till honom —, att de samtligen
skola nog angenämt fängslas af dessa
geniala meddelanden för att äfven kunna svälja
som allmänsanningar följande aforistiska
utlåtanden om Ibsens skådespel:
att de äro —- ej endast svårfattliga,
men rentaf utan dramatisk dialog;
ittan individuelt lefvande karakterer;
utan förmåga att väcka medkänsla för
de lidande och syndande;
utan humor och — ändtligen —
utan skymten till någon diktarens egen
positivt ideala åskådning, något som »han
vill eller tror eller älskar».
Summa summarum: behållningen af
denna vidlyftiga diktande verksamhet finner
fru Nyblom vara eller påstår sig fru
Nyblom hafva funnit vara den samma som
behållningen i sagan om kejsarens nya
kläder: »Hvarmed var det han bländade dem?
Hvad sågo de hos honom? Där fanns ju
ingenting!»
Skulle de opartiske likvisst för ännu
några ögonblick tycka det vara betänkligt
att utan vidare kontrasignera alla dessa
dödsdomar öfver aågot — som de icke
känna till, så få de törhända mer nit
och beslutsamhet efter genomläsning af
uppsatsens (så vidt jag kan se) enda
argument, ett icke skolastiskt utan äkta
empiriskt argument af följande enkla lydelse:
»Man kan genomgående göra den
observationen, att de mest osjälfständiga
människor alltid äro de, som mest beundra
Ibsen.»
En passus af denna sort kallades, tror
jag, på latinherraväldets tid »argumentum
ad hominem», och man har ofta funnit
just den formen med framgång använd så
väl före som efter denna klassiska tid.
Visst är, i alla händelser, att metoden i den
här nya Ibsenstudien har en lång rad af
yfverborna anor — dock företrädesvis
kanske från teologiens käraste århundraden.
En illustration häraf kommer mig just
nu före. Den är ur Kingsleys
världshistoriska roman Hypatia.
Biskopen Cyrillus håller på att rusta
den unge munken Filammon för en
offentlig ordstrid med den ryktbara
nyplatoni-sten, filosofiens kvinnliga förkämpe i
Alexandria, Hypatia.
»Cyrillus log ganska välvilligt», berättar
Kings] ey.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
