Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En sommardag i Lappmarken. Af Richard Melander. Med 3 teckningar af Johan Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 RICHARD MELANDER.
stora klungor af flytande timmer,
ny-tjärade blanka båtar och en och annan
eldröd skjorta i någon af båtarne. Det
var timmerflottare —- »flyttjare» på
Nic-kes tungomål.
Vælring hölls in och fick en tapp hö
på en skuggig fläck, dit genast
tusentals flugor och myggor samlades, och vi
skyndade alla tre ned i den svällande
mossan och öfver stenblocken för att få
se rännandet utför forsen. Vi kommo
just lagom med afseende på såväl tid
som rum.
Hvilka olikheter lifvet bjuder på! Att
tänka sig bilden af den förvekligade
fin-du-siècle-hjälten, bakåtlutad i den gyllene
krogens bekväma soffa, nervös och
ansträngd af funderingarna öfver nästa dags
nöjesprogram — och så se dessa
jämnåriga till honom, glada, modiga, kärnfriska
ungdomar, hvilka under skämtsamma
tillrop utförde det långt ifrån skämtsamma
arbetet att göra de hopklamrade
stockarna åter flytande, när de fastnat på
stengrunden. Strömmen snurrade i
hvirflar och gräfde sig in i trånga vikar bland
klippor och sandbankar. De tunga
timren, som kommit makligt glidande där
uppe i älfven, fingo plötsligt lif, började
rulla och dunka mot hvarandra, skjuta
fart i alldeles oväntad riktning, kila in
sig bland stengrunden och allt fler och
fler klänga sig tillsammans i en stor bråte,
envist vägrande att följa med längre, som
om de instinktlikt fruktat färden utför
den hvitskummande våta backen. Som
spindlar i bakhåll rusade då båtarna
fram. Här gällde att ro och vara flink
med båtshakarna! En och annan
fram-hojtad befallning af någon förman —
och så hänsynslöst mot timmerbråten,
innan denna hunnit växa för stor.
Ryggarna spändes vid årtagen genom
hvirflarna, båten for som en fisk, ett par man
i fören sutto klara med sina båtshakar,
och så hoppade de, innan båten tagit
törn, upp på bråten. Nu höggs det och
stacks, järnen klingade mot stockarna,
hvilka så småningom måste gifva sig i
väg, timmer efter timmer sågs följa de
första på färden utför, och det var icke
mer än en sekund kvar för männen med
båtshakarna att åter komma i båten,
innan de sista stockarna rullade undan för
dem.
Det var den bråten. Men flera
finnas, och flera bildas under tiden. Och
hvarenda stock måste med, ty de äro
alla räknade. Det är ett hårdt arbete,
men friskt, stärkande, farligt stundom,
framtvingande det bästa manliga hos dem,
som gifvit sig med i leken.
Olyckshändelser förekomma nog, om än icke så
ofta, som den oinvigde skulle hålla för
sannolikt.
Nu skulle båtarna utför forsen efter
timret, sedan det mesta af detta dånande
och dunkande vågat färden. Det
förmärktes ingen tvekan, snarare täflan att
vara de första i lugnvattnet, selet,
nedanför hvirflarna.
»Se, där reser en!» ropade Nicke och
högg mig i armen.
Jag hade icke märkt, att en båt
redan hunnit utmed stranden fram till den
rand, där det började gå hvitt. Fyra
man voro ombord. Två skötte hvar sitt
par åror, en satt som en bildstod
orörlig men nedhukad på bottnen, den fjärde
hade plats i stäfven, där han
oupphörligt kände för sig i vattnet med en stör
eller stake. Det bar redan utför. Farten
ökades snabbt. En pilsnabb sats af
båten — så ett skutt så högt att den blanka
bottnen och kölen syntes alldeles fria
öfver skummet, som kokade — därpå
en ny sats och några utomordentligt
lifliga och kraftiga årtag — så hade jag
de fyra karlarna i linie med hvarandra,
åter orörliga, och båten i luften med ena
stäfven högre lyftad än den andra —• så
försvann den i en hvitgul bädd af fradga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
