Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En sommardag i Lappmarken. Af Richard Melander. Med 3 teckningar af Johan Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SOMMARDAG 1 LAPPMARKEN.
53
passa på att få veden »nedburen» i
tjärdalen och bränd, utan att regn eller blåst
komma störande, kanske förstörande
emellan. Allt måste ske så hastigt som
möjligt. Grannarna hjälpa till, och det är
lif, lust och glädje i arbetet.
Brännvinskuttingen har följt med. Då ali ved är
nedburen och hoptrafvad i tratten till
ett half klot, tages »klubbaresupen» öfver
lag, och så inklubbas alla ojämnheter på
haifklotets yta, hvarefter det hela täckes
med torf. När allt är färdigt, tages
»tän-daresupen». Brännmästaren måste väl
förstå sin sak, ty på tändningen kan det
bero, huruvida några tunnor tjära skola
gå förlorade eller icke. Elden ansättes
hastigt rundt haifklotets eller »kullens»
nedre rand och får sedan sköta sig själf,
öfvervakad af ett par man, som tillse,
att icke låga springer fram på något
ställe. Veden skall smältas af hettan,
icke förtäras som i en brasa. Inträffar
blåst, kan förbränningen gä för fort. Regn
har motsatt verkan. I båda fallen
minskas behållningen. Två till tre dagar
åtgå för utbränningen, och härunder
måste männen passa på dag och natt,
af-lösande hvarandra och turvis njutande
en stunds sömn. Går allt väl, kunna
efter bränningens slut femtio tunnor ligga
fullrunna i rader bredvid dalen för att
sedan, då det blifvit före, forslas ned
till landsvägen. Nettobehållningen,
växlande efter priset på tjärtunnan och
afståndet till afsättningsorten, kan gå upp
till fem à sex kronor tunnan, kanske
något högre emellanåt, ofta lägre.
Julisolen var het, och vid tjärdalen
var det ännu hetare. En af karlarne
gick oupphörligt rundtom kullen och
jämnade torfaskan, så att icke någon låga
fick slå fram. Den andre låg några
alnar från den heta eldshärden med
ansiktet mot marken och sof. Den
oundgängliga kaffepannan stöd bredvid och
putt-lade. Tjäran rann, klar och brunglän-
sande, ned för rännan, och det hela
lofvade god behållning.
»Nu rasta vi här en stund,»’föreslog
pastorn. Och så slogo vi oss ned ett
stycke från hettan och togo fram
smörgåsarna. Barrskogens doft ångade om
oss, myggorna höllo sig jämförelsevis
lugna, trasten sjöng i en topp helt nära,
och vi njöto i fulla drag af allt det
behag, som en hvilstund i nordanskog kan
skänka.
Piporna tändes, ty vi hade tid att
bestå oss en stunds siesta.
»Vill ni höra en liten historia från
fjällen?» frågade plötsligt pastorn.
»Ja visst! Ett äfventyr kanske?»
»Ahnej — men en liten kulturbild
måhända. Och vill du skrifva opp den,
sä gärna för mig. — Jag bodde då i
Tärna, det härliga Tärna uppe bland
fjällen, som jag aldrig kan glömma och
alltid längtar att återse. En dag vid
midsommartiden fick jag ett sockenbud.
Det var lappen Gorick, -Jon Jonsson
Go-rick hette han för resten, som kom till
mig och lät förstå, att grannhustrun var
illa sjuk och önskade tala med mig. Ja,
matsäcken lagades i ordning, och så
knallade vi oss väg. Gubben Gorick bodde
i Skalmodal, vid norska gränsen, fyra,
fem mil sydväst från Tärna.
Fjällvandringen var särdeles angenäm, luften hög
och ren, och den brokigaste flora tjusade
ögat. Gorick, väl sina sextio år gammal,
gick spänstigt och lifligt som alla lappar,
och jag hade fullt göra att följa honom.
Vid det vackra Björkvattnet rastade vi,
och kaffepannan sattes på. Aldrig
smakar kaffekoppen bättre, än när man gått
en mil eller två öfver fjällen och får slå
sig ned vid en sval sjö. Får man då
till på köpet kaffet serveradt på lappvis,
d. v. s. utan grädde och socker men med
renost i bottnen, har man intet mera att
önska.
Så skulle vi då öfver sjön. Båten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
