Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En sommardag i Lappmarken. Af Richard Melander. Med 3 teckningar af Johan Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
RICHARD MELANDER.
var ’grissen’, som man säger här, och
tog in vatten som ett såll. Vi stoppade
klutar och papperslappar i springorna,
men det förslog litet. Sist kom
smörasken fram, och det feta Tärnasmöret
fick göra nödfallstjänst som beck.
’Det här ä’ en märklig sjö’, sade
lappen, då vi rodde öfver.
’Har det händt något då?’ frågade
jag-
’Händt! ja här har händt mycket,
ska’ pastorn veta!
Ja, att det är ett gammalt offerställe
på norra stranden, det vet jag.’
Det är väl ingenting särskildt’,
menade Gorick och säg vigtig ut, ’men
Vi-tran har hållit till där i Rutjufjället —
och för resten — — JaJa> det där ä’ ju
gammaldags prat, säger man, men —
men —•’
Vitran var ett troll, som du nog
har hört, en skön jungfru, som aldrig
vågade visa folk ryggsidan, och som
lockade människorna in i berget för att i
bästa fall åter släppa ut dem halfvridna.
Att tron på trollet ännu satt i gubben,
märkte jag nog, och för öfrigt finns det
väl ännu mer än en gammal lapp, som
har svårt att frigöra sig från den tron.
’Och så var det för länge, länge
sedan,’ fortfor Gorick, ’en rik, ja en
riktigt rik lapp, som bodde här — just där
pastorn ser renoxen, som står och tittar
på oss — och han hade två hustrur.
En dag var lappen ute och fiskade och
hade ena hustrun med i båten. Hur det
nu gick till, vet inte jag, men båten la’
sej på sida, och lappen drunknade och
hon med. Det såg den andra hustrun
oppe från fjället. Och hon blef så till
sej, att hon tvärsprang ner i sjön — och
nu ligger di alla tre här på bottnen.
—-Usch, det har händt mycket på
Björkvattnet, som ingen har reda på!’
»Det led mot kvällen, när vi togo
land för att knoga på vidare. Men det
var, som sagdt, vid midsommar, och vi
hade dagsljusa natten för oss. Myggen
voro efter oss, men gubbens
beckolje-flaska anlitades flitigt, och jag njöt af
den uppfriskande promenaden utefter en
god fjällväg. Gorick hade emellertid
saktat af litet, och det märktes tydligt, att
han började tröttna, hvilket en lapp
annars sällan gör. Och när vi hunnit upp
på ett fjäll, som heter Virisvare, stannade
gubben helt tvärt, slängde bördan från
sig och somnade på fläcken. Jag lät
honom sofva och samlade under tiden
ihop litet videris, så att jag kunde fä en
eld, och satte så på kaffepannan igen.
Doftet från kaffet spelade honom om
näsan, så att han vaknade. Vi drucko en
kopp, men det fanns ännu en del kvar
i pannan. Då började gubben kläda af
sig, så att öfverkroppen blef naken. Och
så tvättade han bröst, hals och armar
med kaffe.
’Finns det kanhända litet renfeta i
säcken?’ frågade han.
Ja, några köttben med fett på
framletades. Och så gnodde gubben in
fettet där han nyss tvättat sig. Om nu
detta hjälpte eller det var luren som kryat
upp honom, kan jag inte säga, men
marschen fortsattes omedelbart, och vi
hunno-fram till en mil eller litet mindre nära
Skalmodal, då det åter var alldeles slut
med gubben. Hur jag nu bar mig åt,
fick jag honom emellertid till sist ända
fram till byn sent på natten, då det ännu
var så ljust som midt på dagen. Skönt
smakade det att sofva efter de fyra, fem
milen.
Gumman, som jag skulle tala med,
var i det tillstånd, att där var ingenting
att göra. Men så blef det desto mera
talande med Goricks egen gumma. Hon
hade svåra anklagelser mot mannen. Han
var helt enkelt besatt af djäfvulen,
påstod hon. Och som bevis anfördes, att
han haft så fasligt mycket ondt att varna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
