Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En sommardag i Lappmarken. Af Richard Melander. Med 3 teckningar af Johan Tirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57 RICHARD MELANDER.
då de båda lapparna med smygande steg
närmade sig för att välja hvar sitt
föremål ... Nu hade Mattias utsett sin ko.
Verkligt vacker var hans smärta, resliga
gestalt, då den ett ögonblick böjde sig
litet åt sidan innan kastet gjordes. Och
ännu vackrare blef den, då snaran efter ett
nästan omärkligt kast stannat kring kons
horn, och den fångade renen gjorde sin
kraftigaste ansats att följa hopen, som vid
kastet satt af i fyrsprång utefter
stängslet. Det syntes, att Mattias’ muskler voro
af mindre vanlig styrka. Kastande sig
bakåt hade han i ett nu visat sitt välde
öfver djuret. Renkon ryckte och slet
med framfötterna hårdt spända i marken
och bakbenen utspärrade till ett par
alnars vidd mellan klöfvarna; hjorden for
rundt som på en cirkus, tjurarna fnyste,
kalfvarna bölade, och torf och damm
röko, men Mattias släppte inte taget utan
hade snart renen halad till en trädstam,
der han fängslade henne med ett hastigt
och konstfärdigt rundslag af svoppen om
djurets nos. »Nu ä’ deri fast,» upplyste
Tjårre och tog ett tag med underläppen
i snusdosan.
Maria var genast till hands med en
träslef eller skopa för att mjölka. Stor
blef icke tributen — ett halft kvarter
kanske, men desto kraftigare och fetare.
Under tiden hade Lars gjort sitt lika
lyckade kast, och Eva-Kajsa höll nu på
med hans ren. Och så gick det undan
för undan. Djur efter djur fångades,
mjölkades och släpptes åter, utan att det
en enda gång inträffade, att en redan
mjölkad ren af misstag fick snaran för
andra gången om horn eller hals.
Men gamle Villax satt tyst och
sluten och knöt på sitt garn, funderande
måhända öfver de nya tiderna, som väl
till sist skulle komma att borttaga äfven
denna egendomlighet bland hans folks
vanor.
Solen började sänka sig, och vi hade
långt hem. Vår lilla karavan var åter
i marsch framåt den vackra skogsvägen,
och snart framlyste Fnöskbergets kala
topp. På de vidsträckta myrarna växte
hjortron i mängd, ännu omogna, men
någon bärplockande björn mötte vi icke.
Koppsele, fem fjärdingsväg nordväst
från Malå kyrkby, är den sista
kvarlef-van på detta håll af de forna
lappbyggena. Villax och Nila (Nilsson) ha ännu
kvar sina pyramidformiga kåtar af timmer
med tillhörande uthus, de senare
uppförda ett par fot öfver marken på smäckra
hörnstolpar. Men det moderna
väck-uret jämte mycket annat i lyxväg
vittnar om, att den nya tidens våg snart
skall slå fram öfver äfven denna
kvar-lefva af ursprungliga
lappmarksförhållanden.
Det var natt, då vi hunno fram till
Malå, men en ljus nordisk sommarnatt.
I Tjamstanbergets talltoppar kvardröjde
ännu skimret från den sjunkna solen, och
inom en timma skulle det skimret bytas
i morgonrodnad. Några andungar
snattrade i vassen, då Tjårres åror plumsade,
och tuppen vid gästgifvaregården hade
redan låtit höra sig. Det fina
ängsgräset vaggade och skiftade färg, och
otaliga prestkragar höjde sig hvita och
praktfulla på stranden. Naturen drömde
vaken sin korta, ljusa sommardröm, och
vemodig var den tanken, att snart skulle
allt detta obeskrifligt vackra liffulla frysa
till döds och gömmas under is och snö.
Men något vemod kunde icke
förmärkas hos myggen. Sjungande och
dansande kringsväfvade de oss i tusental
och tvungo oss att fortare än vi eljest
skulle önskat söka skydd innanför väggar
och fönster, - där vi hade en god stunds
ärligt arbete att få åtminstone flertalet
af plågoandarna oskadliggjorda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
