Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Förtroenden. Diktcykel af François Coppée. Öfversättning af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
Att klarare belysning ge åt vidden at din makt
och dessa minnens tjusning — ack, som dödens
gift mig bragt,
en tafla här jag tecknar upp, som skall dem lif
beskära:
Invid högkarmad hvilstols fot, sin sjuka drottning
nära,
tolfårig page, fast vissnad ren, försänkt i svärmeri,
där han pä sammetsdynor blå med liljebroderi
till mandolinens svaga ljud utandas veka sånger,
för att sin härskarinna se i nåder några gånger
den stolta pannan lyfta upp, ännu i smärta skön,
och för att känna glädjeyr, hur mildt till sångarlön
en len och feberaktig hand hans blonda hjässa
smeker
och med hans rika lockar matt och halft på måfå
leker.
Ett älskadt, vekligt, keladt barn, som utaf kärlek
dör,
som genom stängda fönster ser naturen utanför,
ser vägen ändlös sträckas ut, ser molnen snabba
glida,
ser flodens segel spännas djärft och fågeln flyga
vida,
men hvilken vår och doft af skog ett okändt intet är
mot rummets tysta skymningslugn och kvafva
atmosfär.
Ett barn, som till ett fjärran ser i frihet utan stängsel,
men som ej lyckan fatta kan i annan form än fångsel.
En slaf, som lifvet ej förstår och finner ljuft behag
i en förfinad, långsam död — men säker — dag
från dag,
som hyser afund blott, då, väckt ur tankarnas
förtrollning
af plågors mångfald, andeblek hans drottning, trött
till hållning,
betraktar emot armen stödd med drömtyngd blick
en stund
sin vindthund, där han sofver tungt i krum på
mattans rund.
II.
Hon kommer i afton, hon lofvat mig det,
kamrater aflägsnats’ i skyndsamhet,
med vällukt jag rökt och vaxljusen tändt
och några elegiska sorgkväden bränt,
dem jag diktat, då icke hon kom.
Jag väntar. Jag lyssnar i andanom
till gazellika steg, i hvars närmande blott
för min väntan belöning jag fått.
Så träder hon in, beslöjad och blek;
Diktcykel af
FRANCOIS COPPÉE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
