Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Förtroenden. Diktcykel af François Coppée. Öfversättning af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRTROENDEN.
59
för värmen i rummet, doftande vek,
flyr kölden, som ännu i kläderna bor.
Åh, den första kyss genom skymmande flor!
III.
Det var ovärdigt, och jag vredgas bort,
jag skulle henne lärt hvad ondt hon gjort,
lärt henne hvad den fröjd, man tror sig äga,
när svikande den flyr, hvad det vill säga,
lärt henne hvad en väntans natt betyder,
då urets tröga gång ej känslan lyder.
[ag skulle ej för hennes trollmakt böjt mig,
ej likt ett lugnadt barn ånyo nöjt mig,
förrän jag — först för hennes skönhet blind —
fått kyssa ångerns tår från hennes kind.
Men hon mig mötte blid lik sagans fé,
jag glömde harmen vid att henne se,
och döljande i hennes sköt min panna
jag njöt, att, som en narr, i hennes närhet stanna.
Jag fordrade ej löften eller tårar,
ty hennes hand, hvars mjukhet mig bedårar,
den lekte i mitt hår. Jag var ånyo bunden.
lag nästa svek förlät på förhand, ledd af stunden,
jag bad, en lycklig slaf, som bär sin boja lätt,
om hennes tillgift ömt för egen oförrätt.
IV.
Det är afton, skymning dragit
sig kring rummet mjuk och grå;
och en trånfull stämning tagit
smekande oss båda två.
Lång liksom en dödskamps smärta
hennes blick, magnetiskt mild,
jagar blodet till milt hjärta,
hetsar pulsen febervild.
Fastän re’n min kärlek hinner
dit min tanke ej kan nå,
säger hvar minut, som svinner:
»du kan älska mer ändå.»
Mängd af kyssar luften strömmar
sina varma dofter ut,
och jag, gripen utaf drömmar,
gråter som ett barn till slut.
Dagen tystnar. Natten samlar
sina slöjor efterhand.
IJlott från gatan ännu skramlar
doft och snabbt en vagn ibland.
v.
Det blåa rummet utaf alla rum jag föredrager;
där vissnar långsamt min bukett i nytänd
morgondager,
där tyckes luften smäkta bort i välluktsångors mängd,
där falla tungt gardiner ned att hålla dagern stängd,
förmildrande med rika veck, som mjukt på mattan
glida,
det ljus, en ljum oktoberkväll ännu förmår att sprida.
Vid falnad glöd förtroligt två fåtöljer samman stå
och hviska om den nästa synd, vår kärlek skall
begå.
En kudde, kastad afsigtslöst, mig slumpen gynnsamt
lämnar
till villigt offer åt det knä, som just sig böja ämnar.
VI.
Den längsta smekning, älskling, är den bästa.
Ej sant? Den stund du skyr, som måste fästa
vid urets frusna klang vår tanke på,
att det är sent, att timmarna förgå,
att badets, mässans, dygdens tid är liden
och visarn liknöjd till den siffra skriden,
som bjuder afsked, följdt af löften än
att komma snart till samma fröjd igen.
Dock frukta ej — har ögonblicket vingar,
jag dubbla kyssar af dess snabbhet tvingar.
VII.
September med sin svala luft och himmel moln-
lies trödd
sig lämpar godt för ströfveri, när dagen är förödd.
I denna månad har en gång jag hennes känsla fäst,
och därför tycks mig, som i den jag älskar henne
mest.
Jag gått på gatan ut, se’n nyss jag henne sagt
farväl
— ett långt farväl, hvars doft ännu jag andas med
min själ,
och där jag tankspridd vandrar fram, ett något
sväfvar kring,
en töckenbild, en skugga blott, ett drömlikt
ingenting.
Vid mina händers feberglöd, vid hår, vid skägg
och dräkt
det låder fast som en arom, ett vekt behag, en
fläkt:
Jag ej dess väsen fatta kan med blott förnuftets
sönd.
Det är en obeskriflighet, en vällukt — som är
blond!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
