Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Förtroenden. Diktcykel af François Coppée. Öfversättning af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
FRANCOIS COPPÉE.
Hvad ironi! Ett barn på åtta år,
som dör af vinter, bjudande oss vår,
som, medan nordan skarp på sköfling far,
med frusna fingrar håller dofter kvar.
Vi gifva snabbt vår skärf och framåt ila.
Jag känner varm din hand på armen hvila.
Ditt pälsverk andas ut en svag parfym,
jag ser emot din rika, mörka plym,
din rosenhvita, sammetsmjuka hud;
och eleganta par i dyrbar skrud
som vi flanera, under tanklöst löje
att njuta nordanvinden som ett nöje,
men ali vår stämning, lika ljus som kort,
den bleka armodsbilden jagat bort.
Den följer likt ett vemodstöcken än
till vårt fördolda eden hem igen.
Säg älskling, skola vi i vinter pröfva
välgörenhet att uti tysthet öfva?
XIV.
Jag ej det barn, du ej den fjäril mera är,
som längs med fält, där råg i grönska axen bär,
där vårens fågelkör förbryllas af vår sång,
där böjda grenar slå mot skuldran mången gång,
och solen lyser mild, gå under jubel fram,
gladt famnande hvarann i lycka utan skam,
och hviska kärleksord, till hvilka träden lyss,
som se din panna nå i jämnhöjd med min kyss.
Sex år se’n dess ha flytt i rastlös yrselfart,
ty tidens ifver slöt de ljusa morgnar snart,
då, himlen i vår blick och vinden i vårt hår,
vi logo ungdomssällt åt våra tjugu år.
Dock detta skede var en sång förutan text,
nu är vår kärlek styrkt, nu har vår känsla växt,
men min får aldrig mod, blir aldrig manlig rätt.
Jag är för mycket vek, att ej se världen slätt.
Jag tycks blott mera blek och bittrare ibland.
Och som från hafvets ban ett segel söker land,
en stork sin kända ås, en pil sitt mål till slut,
så söker jag den dröm, som ej kan plånas ut,
som mig i kval försänkt och dig i ofärd bragt,
de korta ögonblick, då vi å sido lagt
bekymret att vår värld kan listigt spåras opp;
dit som en brottsling nu jag flyr i hastigt lopp,
dit knappt en blomma mer jag vågar smyga in,
där likt en skam jag dolt den fröjd, att du är min,
ett fängsel nästan mer än herrskarinnans borg,
där du i längtan när ditt väsens stumma sorg.
Ack, mot den sköna tid i vemod än jag ser,
då lifvet ingen tyngd åt stundens glädje ger,
då med sin fria bikt man vandrar fria steg,
i oskuld aningslös om smärtors tunga väg,
och då man älskar lugnt uti naturens fred.
Det är med tårad blick jag detta skrifver ned.
XV.
Ack, dock jag är ett barn! I tidens flykt
hvad än förloradt gick — ej med blef ryckt
mitt hjärtas första, rena ynglingsdröm;
och då jag möter någon moder öm,
hvars unga döttrar sina blickar sänka,
då lystna ögon deras blyghet kränka,
ett syskonpar, i fägring blid och skär,
som samma band och samma oskuld bär,
då gläds jag ännu för en lycklig stund
och låter drömmar födas utan grund,
där jag i mina armar tror mig trycka
en lugn, kälkborgerlig och trofast lycka.
Jag ser i mina tankar brasans sken,
jag ser en älskad hustru syssla re’n
med lampan, ser de händer nyss jag kysst
tillreda téet prydligt, lätt och tyst,
ser henne ljusklädd genom rummen skrida
och peignoirens släp på golfvet glida.
Men denna villa varar endast kort,
din trånadsfulla bild dem skymmer bort.
O, flydda tid, hvars boja än jag bär!
O, ljufva gift, som rusar och förtär!
O, sorgsna minnes makt, som grymt föröder
det milda svärmeri, minuten föder!
I drömmar, sparfvar lika rosentid,
som i en annans trädgård föra strid
och ta till pris det korn de finna där,
men som för andra fåglar utströdt är,
ett röfvarband I rikten edra vingar
dit skrattet från en flickpension förklingar.
XVI.
Här om kvällen jag ett samtal
haft med en af dessa två,
en utaf de unga systrar,
hvars behag mig fängslat så.
Om ett intet orden rördes,
hennes sömnad, flätans band,
medan dennas guldfärg tjusad
jag betraktade ibland.
Lockar böjde sig vid örat
emot genomskinlig hud.
Hennes min var hälften barnslig,
hälften kysk som hos en brud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
