Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Litteratur. Karl den tolftes bref. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
H. W.
rare. Om något värre upptåg än
kalabaliken i Bender hade man aldrig hört —
sedan sagocykeln om Carl Magnus och
hans kompaner. Nu gick »järnhufvudets»
rykte öfver Asien och höll sig friskt i
Europa. När han ändtligen återkommit
till sitt rike och jagats ifrån sina tyska
provinser, var han icke så intressant längre
för »le gros publique». Man hade nästan
glömt Sverige för den sagolike kungen.
Nu begynte man tänka på hvad allt hans
land månde fått utstå. Endera måste väl
snart skola gifva upp anden, kungen eller
riket.
Sverige fick öfverlefva Karl XII, och
nu ägnade Europas press den
utomordentlige fursten vackra minnesrunor. »Mercure
historique et politique», som aldrig lämnat
hans företag ur sikte, tecknar med en polsk
penna hans »portrait»: utseende, dräkt,
vanor skildras alldeles så, som vi lärt känna
dem, till och med något mera gående i
detalj än t. ex. Nordbergs skildring. Men
Nordbergs försäkran, att kung Karl ifrån
1700 drack bara vatten, modifieras af
kungens polske vän till -—- att han förtärde
dricka (»petite bière») till middagen och
ölsupa om morgnarne. »Han talte utmärkt
väl latin», säger polacken, »och hade
alltid Cæsars Commmentarii hos sig.» Hans
trupper prisas för utseende och hållning så
väl som för mod och disciplin; »Karl var
en Mars utan Venus, en Alexander utan
Bacchus . . . Många tycka kanske, att han
äfven var utan Minerva. Ja väl, om han
i alla sina företag varit följd af en vis och
trogen Mentor, skulle han säkert lärt sig
att låta klokheten moderera kämpakraften
och gjort sina folk lyckligare».
Sådan var den af hans krigslystnad
oberörda samtidens välvilligaste dom.
Hvad sade Sverige?
Paskvill bruka ge uttryck åt
stämningar, som icke våga ge sig luft i allvarsord.
Ett sådant, endast ett, känna vi från Karl
den tolftes olycksår. Så lyder begynnelsen:
»Ryssen vinner land och skanzar,
Stockholm dricker, svärmar, dantzar.
Ryssen vinner, triumferar,
Stockholm rådlöst consulerar.
Ryssen blodig tänder hvässer,
Stockholm spisas med expresser.
Ryssen ömkar sinas nöd,
Stockholm tuggar lögn för bröd . . .
Män blefvo allt sällsyntare i landet,
penningar likaså, de »underlydande
provinserna» voro borta, moderlandet lagdt under
en polisstyrelse, som icke höll på gamla
former, icke ens på gamla rättsgrundsatser.
Och i detta utpressade land red den
enväldige konungen omkring med ett par
ridknektar eller alldeles ensam, natt och
dag, sedan han upphört att rida omkring i
Polen, Sachsen, Ryssland och Turkiet. I
Stralsund, på Rügen, i västra och södra
Sverige såg man allt jämt med beundran
och hängifvenhet upp till den tyste
konungen, som tedde sig enkelt och anspråkslöst,
höll själf till godo med hvad han gaf
soldaten och var, så godt han förstod,
gudfruktig och rättvis.
Men det var ingen »hjältedikt» att lefva
under Karl XII:s spira, det var en Herrans
hemsökelse, som drabbade både konung
och folk. »Ve det land hvars konung ett
barn är.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
