Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - François Coppée. Af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9o
SIGRID ELMBLAD.
både tunn och knapp, men man serverade
den aldrig på en smutsig duk, och
sommartiden felades icke en liten doftande
bukett på bordet. Jag skulle kunna tala
i oändlighet om allt hvad denna goda
kvinna uträttade med sitt varma hjärta och
sina flitiga händer. — Och hon var alltid
glad. Hon log vid sitt arbete och spred
till andra det mod och den tillförsikt, som
hon själf var i besittning af. Då det såg
mörkast ut, lyste hennes lynne som ljusast,
och detta hem, där man ofta ej kunde
låta två écus klinga mot hvarandra,
genljöd från morgon till kväll af gladt skämt.
Jag har varit vittne till detta enkla
och ädla lif. Och emedan jag blifvit
uppfostrad af denna beundransvärda kvinna,
som ni nog redan gissat var min mor
och som förstod att förena mildhet med
styrka, ha känslans blommor kunnat slå
ut i mitt hjärta och i min fantasi, och det
är hon som har gjort mig till skald.»
Kan man rista en vackrare runa till en
moders minne?
Men hade Frangois Coppée
mönstergilla föräldrar, var han själf i icke mindre
grad en mönstergill son, och på hans
drönarår följde snart ett skede, då hans
sonliga kärlek ställdes på hårda prof. Vi säga
drönarår, emedan han efter egen utsago
var oförlåtligt lat som skolgosse, och han
äger i denna stund inga offentliga betyg
på högre kunskaper, men han tog snart
skadan igen för den försummade tidén och
slog sig med en vild ifver på själfstudier, en
ifver som för öfrigt ådrog honom en
ganska allvarsam ögonsjukdom. Men ännu som
ryktbar man ber han i ett tal till
skolungdomen i Saint Louis lyceum densamma
att följa vetenskapen men att inom sig
bevara en liten grön vrå för inbillningens
doftande blommor.
Han förlorade vid tjugo år sin far och
blef därmed familjens enda stöd. En af
systrarna var redan gift och den andra i
ordningen död, men modern och den
syster, som ännu är värdinna i hans hem,
återstodo honom, och för deras skull åtog
han sig under många år själsdödande
sysslor, som skrifvare, bokförare, agent, m. ni.
hvilka satte honom i stånd att
knapphändigt lifnära familjen. Dessa ofruktbara år,
ägnade åt ett motbjudande arbete, då
rikedomen af hans begåfning ännu ej fallit
honom in, är den mörkaste perioden i
Frangois Coppées lif, och han talar ej
gärna om denna tid, men, säger hans vän
och biograf Lescures, »han har bevarat
som en blek skugga af densamma i sitt
väsen, detta* veck af resignation kring
läpparna, som man finner hos dem, hvilka
länge burit på sitt lifs hemlighet och
hjältemodigt under manteln hållit dold den
räf, som gnagt deras hjärta.»
År 1866 utkommo Coppées första dikter
»Le reliquarie», och därmed grydde så
småningom hans äras dag. Men den
första egentliga och storartade triumf han
firade, förskaffade honom den lilla
enakts-dialogen »Le passant», äfven hos oss gärna
sedd och ofta spelad under titeln »Förbi».
Jag tillåter mig att ånyo citera en hans
biograf för att närmare beskrifva denna
tilldragelse inom teatervärlden, som ägde
rum den 14 januari 1869.
Se här ett målande utdrag ur
»Souvenirs d’André Gill.»
»Premièren af »Le passant,» jag minns
den som i går. Författaren med sitt
vackra ciselerade namn och sin nervösa
camé-profil hade föreläst några fragment af
stycket för en litterär vänkrets i kafé Bobino.
Man visste, att två unga vackra
skådespelerskor skulle uppträda i pjesen, och man
hviskade sins emellan, att den ena af dem var i
hög grad beundrad af författaren och den
andra ursinnigt svartsjuk — en riktig liten
roman.
Hela Paris bevistade föreställningen,
och äfven de erkände mästarne hade
samlats för att uppmuntra lärjungen: Gautier,
Banville, Augier, Leconte de Lisle, alla
lagerns koryféer voro närvarande, utom Hugo,
som för tillfället lämnat Paris.
De tre slagen ljödo. I fina rim, som
pärlor i ett dyrbart halsband, framskred
dialogen, frisk, ljuf, nästan jungfruligt ren;
den verkade som en daggdroppe på
feber-heta läppar och framkallade en storm af
hänförelse.
Fyra gånger måste ridån gå upp och
vi — falangen från Bobino — voro ej de
trögaste att applådera.»
»Besinna äfven», säger Lescures,
»hvilket år vi skrefvo, föregångaren till det
ödesdigra 1870. Aningen om en
katastrof låg redan i luften denna lysande
vinter, då en frivol societet sökte att i
stundens njutning dränka fruktan för framtiden.
Att från skepticismens och parodiens or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
