Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - François Coppée. Af Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o FRANCOIS COPPÉE.
gier med »Storhärtiginnans» och »Sköna
Helenas» refränger i öronen göra en så
snabb resa till idealets höjder verkade på
det blaseradt vällustiga Paris som ett friskt
bad. Den rådande korruptionen njöt af
att se oskuldens seger öfver lasten. Den
igenkände sin saknad, sin ånger och sina
förhoppningar i Silvias snyftning, och
liksom denna funnit, att hon ännu kunde
älska, fann parispubliken med lättnad, att
den ännu kunde gråta.»
En annan minnestecknare, Robert de
Bonnières, skrifver: »det var en åska af
applåder.» Societetens stjärnor,
generalerna, bankirerna, kammarherrarna, alla gräto.
»Le passant» framkallade ett formligt rus.
Tidningarna omtalade, att Francois Coppée
bodde i Montmartre och att han
älskade sin mor. Man spelade hans pjes
på alla teatrar och vid alla Europas hof.
Och om en ung man händelsevis gjort
hans bekantskap, blef denne genast en
eftersökt och till middagar inviterad person.
Francois Coppée fann en tid efteråt
denna första seger dyrköpt nog. Den lycklige
författaren till »Le passant» gjorde ej lika
mycken lycka med nyare försök. Ett visst
erkännande förnekade man honom ej, men
oftast slöt berömmet med ett entusiastiskt:
»men Le passant! Åh, Le passant!» Och
denna entusiasm fick till sist en nästan
hånande klang i Coppées öron.
Men så kom »Severo Torelli», mäktig
och allt eröfrande, och man gjorde ej
längre några jämförelser.
Utrymmet tillåter oss ej att här vidare
följa Francois Coppées triumfväg på den
litterära banan. Han har varit produktiv som
få. Antalet af hans arbeten hafva liksom
hans år hunnit öfver femtiotalet; han är
äfven erkänd och beundrad som få, och
han har nått den värdighet en fransk
skriftställare sätter högst af alla, att blifva
medlem af franska akademien, som han tillhört
sedan den 18 december 1884.
Vida känd som skald låter han äfven
genom egna, ofta oförbehållsamma
offentliga yttranden ana, hvad han är som
människa och karakter. Med en hand full
af dessa yttranden vilja vi uppkasta en
flyktig skiss.
Alltså: han är framför allt parisare, och
han påstår, att en sann sådan måste älska
Paris som sitt fosterland. En kritiker af hans
litterära verksamhet har sagt, att han upp-
funnit ett alldeles nytt diktslag:
Parispoesi. Men han är äfven i öfrigt varm
patriot: »medan jag väntar på nationernas
förbrödring, hvilken ej torde inträffa i morgon,
bjuder jag till att vara så god fransman
som möjligt». — Han älskar armén, och
då han möter paraderna, följer han dem
gärna ett godt stycke på väg. Det är lätt
att tänka, med hvilka känslor han,
innesluten i Paris, afvaktade utgången af dess
belägring, att han, vid underrättelsen om
att allt var förloradt, kom hem »blind
af tårar och nedböjd af förödmjukelse»
och att han »den natten för första gången
lärde förstå, hvad förtviflan vill säga.»
Ingenting kan heller komma honom
att glömma den skymf mot hans land, som
reste den af franska kanoner uppförda
segerpelaren i Thiergarten med sin högt
sväfvande gyllene segergudinna. Ofta och
bittert ljuder också Coppées rop efter
re-vanche, medan han i nästa minut
vemodigt utbrister: »Är det väl jag, som begär
mödrarnas tårar för att tvätta smutsen från
en fana?»
Men är han patriot, så är han däremot
allt annat än politiker, och han slutar
svaret på en förfrågan huru han skulle
svara, om han i likhet med Zola blefve
erbjuden en politisk kandidatur, med
följande ord: »Jag deputerad! Jag som
oaktadt lifvets slitningar ännu bibehållit något
spår af känsla i mitt hjärta, som ännu
ibland kan låta en ädel harm behärska
mig, jag skulle dränka mig i flödet af
politikens saliv, sälla mig till alla dessa
stor-skräflare och skrymtare? Aldrig i lifvet!»
Han går så långt, att han finner det nyttigare
att göda ett svin än att störta en ministär,
och fastän han finner det vara ett syperbt
skådespel att se en minister från tribunen
afskaka sig minoritetens ovilja, ser han
med oändligt mycket större nöje en hund
befria sig från sina loppor.
Djurvän är han i lika hög grad som
filantrop. Omgifven af kattor och hundar
lefver han i det hem, som han nu bebott
i öfver tjugo år, och som han med den
trohet, hvilken är ett af hufvuddragen i
hans karakter, lika litet skulle kunna
förmå sig att lämna som en man af ära att
svika sitt ord. Djuren, säger han, trösta
honom öfver människornas falskhet, och
han beklagar uppriktigt, att det ej finnes
elefanter och giraffer, som passa att ha i rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
