Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Jairi dotter. Af Verner von Heidenstam. Med 7 teckningar af C. Althin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAIRI DOTTER.
IOI
dynor leka de redan.
Länge vi gått och länge,
ryckta ur evighetens
breda vingar, likt fjäder
tumlat för himmelens väder.
Ack, som ett hjärta längtar
hem till sin moders hus,
allt hvad yi samlat trängtar
att försjunka begrafvet
djupt i det kaos, där färgen
klarnar till solars ljus.
Vi bli stormen pä hafvet.
Vi bli stjärnan på bergen.
Mörkret, som steg öfver ängen,
tystade flöjten och strängen.
Vilsen ett berg jag beträdde.
Aldrig en morgon sågs ljusna.
Inga mossor beklädde
klippor, som hängde frusna
högt i stjärnkalla nätter.
Systrar! Då glänste ett sken.
Hon, till hvilken min lefnad
ropat på darrande knän,
stod ofvan drifvornas slätter.
Kjortelns töckniga väfnad
blåste med fållar, som brunno.
Foten mätte mitt öga;
höfterna redan försvunno
i det ändlösa höga.
Först från en topp jag säg
pannans fårade kupa.
Hättan om tinningen låg
blank som en vintermåna
öfver en ättestupa.
Håret, som börjat gråna,
syntes likt garn på en vinda
knutet om hättans rand,
■moderligt räckt hennes hand;
men de vidgade, djupa
ögonen stirrade blinda.
Blek jag med armarna sträckta
sprang genom skuggornas hop.
Natten, där aldrig en timmes
klockslag darrat förskräckta,
fylldes af hviskande rop,
tyst som vid Herkules’ stöder
suset af hafvet förnimmes:
— Moder, vi se dig, moder!
Lyror och jordiska smycken
yrde som damm ur handen.
Korgarne brusto i stycken.
Öfver den knäckta randen
forsade aska och mull.
Raka som stenar på grifter
skuggorna välte dem kull.
Falnande bilder och skrifter
än mellan fingrarne glödde,
hvilka askan förströdde.
Öppna himlarna bäfvade.
Fallande haglet slog
klyftornas frusna floder.
Askans hvirflar jag drog
kring mina bröst och sväfvade
hän till min Gud, min moder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
