Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Språkrim. Af Åke W:son Munthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRAKRIM.
109
och hållet tillfälligtvis. Men när ett
uttryck, uttaladt och hördt eller skrifvet
och läst, af en händelse råkar bli
rim-madt, så äger det i och med detsamma
vissa förutsättningar för att bli stående,
bli språkrim. När t. ex. det franska
uttrycket ’la vieille garde’ (Napoleon I:s)
öfversattes till svenska, var det ju en
fullkomlig tillfällighet, att det råkade bli
rimmande, Vamla gardet’; men sannolikt
är det till en stor del just denna
tillfällighet, som det svenska uttrycket har att
tacka för sin lifskraft. På samma sätt
förhåller det sig förmodligen också med
vår fras Vammal som ^atan’, som
rimligen blott är en öfversättning af det
franska ’vieux comme la rue’ —
åtminstone lär det senare näppeligen ha
kommit från oss.
I fall som de nyssnämda är nu
tillfälligheten af bildningen alldeles
påtaglig; men äfven i andra fall, i fråga om
rent inhemska språkrim, kan man lätt finna,
att så icke sällan varit händelsen.
Frasen ’brunnar och ^ad’ t. ex., som särskildt
blifvit en stående tidningsrubrik under
säsongen, torde väl knappast från början
ha framkallats af någon medveten eller
omedveten tendens till samklang: det föll
sig blott så, att de båda orden, som man
ville sammanbinda, blefvo ett allittereradt
uttryck; men just denna händelse har
utan tvifvel kraftigt bidragit att göra det
stående.
* *
I afseende på användningssfär,
ursprung och ålder är naturligen massan af
våra svenska språkrim mycket olika. En
del äro genuint folkliga bildningar och
användas företrädesvis i det otvungna
hvardagsspråket, andra äro mer lärda,
litterära bildningar, som företrädesvis
tillhöra skrifspråkets sfär, eller som ha sett
dagen och företrädesvis användas inom
ett visst fack; en del äro inhemska, an-
dra (äfven såsom spràkrnri) lånade utifrån;
en del äro urgamla, andra helt moderna.
På den folkliga bildningen af fraser
sådana som ’ta f ingrarne ur /ätet’, ’Ælart
som /’orfspad’, ’i rykande rappet’ kan
man icke gärna misstaga sig, hvaremot
uttryck som ’.soliga .södern’, ’.sång och
jaga’, 7/emmets /^ärd’ uppenbarligen
klinga mer litterärt, under det å andra
sidan fraser som ’löst och fa st’, ’/ägga å
/ön’, ’till Jäng och jäte’ tydligen röja sin
hemmahörighet i lagspråket. Lagspråket,
särskildt det gamla, är för öfrigt, som
det torde vara bekant, mycket rikt på
språkrim, till en stor del förskrifvande
sig från våra gamla landskapslagar, där
särskildt allittererande fraser i stor mängd
förekomma.
Bland våra gängse språkrim finnas
vidare icke få, som vi lånat utifrån,
särskildt naturligtvis från tyskan. Sådana
fraser som t. ex. ’fyr och flamma’, ’skrot
och korn’, ’handel och vandel’, ’råd och
dåd’, ’diktan och traktan’ äro påtagligen
ingenting annat än försvenskningar af de
motsvarande tyska ’Feuer und Flamme’,
’Schrot und Korn’, ’Plandel und Wandel’
’Rath und That’, ’dichten und trachten’.
Men hvarje svenskt språkrim, som
återfinnes i tyskan, behöfver naturligtvis
därför inte med nödvändighet vara lånadt
därifrån: det kan också vara urgammalt,
gemensamt språkgods. Frasen ’med ?’ett
och j^ilja’ t. ex., som visserligen stämmer
med det tyska mit wissen und willen’,
men också återfinnes i våra gamla
landskapslagar — ’uit ok uilia’ — är rimligen
ett sådant urgammalt, gemensamt uttryck.
I allmänhet måste man antaga, när man i
olika språk återfinner samma språkrim
med samma ord och samma rim, att ett
sammanhang af ena eller andra slaget,
lån eller gemensamhet i ursprung, måste
finnas, ehuru det kan falla sig svårt att
uppvisa af hvilket slag eller, i fråga om
lån, hvar språkrimmet ursprungligen hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
