Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - På Gillögaskären. En sjöfågelstudie. Af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej der och mås.ar. Teckning af Bruno Liljefors.
På Gillögaskären.
En sjöfågelstudie.
Af Paul Rosenius.
*†"Vet är en afton i slutet af juni som
vi från Stora Möja i Stockholms
skärgård sätta ut till bafs för att under
några dagar lefva med sjöfåglarne på
skären.
Rakt österut går färden. Det blåser
nordvästlig vind, och vi länsa undan med
god fart. Norland, fiskaren, sitter vid
rodret med skoten från storsegel och
fock, och hans hvassa, ljusgrå ögon gifva
honom kursen mellan kobbar och
gryn-nor. Det är ett ärligt ansikte med ett
kraftmedvetet, skälmskt leende öfver de
hårda dragen. Ty det är lek detta att
fara med herrskapsfolk till skären vid
midsommartid.
Solen, som sänker sig bakom oss mot
öarnes granar och tallar, låter böljorna
under glitter och blink rulla fram mot
båten. Det går jämnt och lugnt under
måttlig vaggning; blott då och då
kommer en större våg och låter båten skjuta
på litet snabbare för att strax därpå
sugas tillbaka i en fräsande vågdal. Moln
och skyar taga färg af solen. Det
börjar som rosenstänk i deras kanter. Så
skocka de sig alltmera tillsamman och
stå mot den ljusgrönt sidenskimrande
himlen som svällande massor i
vildduf-vans färger, askblått och brinnande
vin-rödt.
När solen sjunkit, mörknar vattnet
som af ett trollslag. Väldigt och
spöklikt ligger det och vaggar, tungt som
smält bly. Och när färgreflexerna äro
som varmast på himlen, då blänker
hafvet med färg af vilda penséer.
Då äro vi framme vid »Hvithararne».
Vi höra ett skrän i luften och se två
stora tärnor kretsa högt öfver oss. Vi
lägga till vid en af de tre små
»kobbarne» och finna allra öfverst, i en liten
vrå mellan klippafsatser, skräntärnornas
bo. På en bädd af tång och solblekta
fiskben ligga äggen.
Vi gå i båten igen och segla vidare.
När vi kommit till Stora Nassa skärgård,
är hafvet nästan svart, och mellan
horizonten och den bläckblå molnväggen
ligger himlen och rufvar, brandröd som
en vattenödlas buk. Vi svepa in oss
i våra filtar, vräka oss så makligt som
möjligt öfver tofter och bagage och
domna hän i hafvets sorglöshet. Vågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
