Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - På Gillögaskären. En sjöfågelstudie. Af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ GILLÖG AS KÅREN.
139
frasar enformigt mot farkostens bräder.
Skär, som vi skymtat i fjärran, närma
sig som mörka vidunder. Ibland komma
vi dem så nära, att ejdrarne, som stått
och sofvit på stenarne, skrämmas och
gå i vattnet. Eller lyfter den stora
hafs-truten sina svarta vingar, och den
bländhvita kroppen stiger mot natthim
len. Ka-ka-ka låter det djupt ned i
basen.
Det är nära midnatt, när vi taga in
seglen i sundet vid Gillöga Storskär.
Rosigt röd står fullmånen på himlen,
och söderifrån lyser Svenska Högarnes
blänkfyr.
Vi inrätta oss, så bekvämt vi kunna,
i ett fiskarskjul på Storskäret, en liten
träkåk med eldstad i ett hörn och ett
par små bås att ligga i. Och vi sofva
godt, medan vinden hviner genom vår
lilla kojas många springor och hål.
Solen är uppe, och i strålande dager
ligga Gillögaskären. Det är en
samling större och mindre klippskär med
trängre och vidare sund emellan sig.
Det blåser friskt i dag. Det dånar
från bränningarne i nordväst.
Ängsullen, som rikt bekläder alla sankare
partier, lägger sig mot marken, och
vildlökens röda blomhufvud få ingen ro.
Till och med de starkt byggda
Angelica-stånden kännas efter i fogarne.
Enbuskarna ha en gång för alla tagit sitt parti;
de breda ut sig efter marken i platta
ruskor; stormen åker öfver dem och
generar dem icke. Här och där i skrefvorna
står en stormpinad rönnbuske, och på
ett ställe står en liten björk. Alla ha
de fått stora, kraftiga blad med starka
stjelkar. Stora bli de aldrig, dessa små,
men de se ut att ha godt humör, och
det är ju hufvudsaken.
Hvad som ger lif ät denna natur, och
därtill ett mångskiftande och säreget, är
fåglarne. Kommer ni seglande till dessa
skär vid dager, hälsas ni, innan ni land-
stigit, högst ovälkommen af alla dé mera
frispråkiga medborgarne i denna
fågelvärld. Framför allt är det tärnor och
måsar, som, kretsande i väldiga hopar
öfver edert hufvud, säga eder på sitt
sträfva mål, att ingen bedt eder blanda
eder i deras affärer. Och, när ni ger er
af igen, får ni se samma medborgare
uttrycka sin förtjusning i högst oartiga
volter.
Men vi hafva satt oss i sinnet, att
detta fågellif icke för oss skall ha många
hemligheter kvar, när vi segla tillbaka.
.Att börja med styra vi kurs på
Storskärets norra ända, där tordmularne bo.
Där, på en klippig udde, ligga en massa
väldiga stenblock upptornade öfver
hvarandra med rum och gångar under och
emellan sig. Alldeles nedanför brusar
hafvet. På långt håll synas öfverst på
en platå några fåglar, kanske något
större än kråkor. De äro svarta och
hvita, sitta rätt upp och ner på den
korta stjärten och vända allesamman sina
skinande hvita bukar ut emot hafvet.
Vi klättra upp till deras residens och
taga plats på en afsats. Fåglarna lia
gifvit sig i väg, men medan vi hålla oss
däruppe, komma de tidt och ofta, än i
flock och än ensamma, flygande emot
oss med stark fart. När de utan
resultat på detta sätt en stund sökt
skrämma oss från platsen, slå de sig ned
därute på de gungande vågorna för att snart
nog, när de bli för otåliga, upprepa
samma manöver. De se konstiga ut i
sin flykt. Med den korta stjärten, den
korta, tjocka halsen och den höga,
trekantiga näbben, få de en ovanligt ren
spolform, påminnande om en hvalfisk.
Midt på spolen sitta de små smala
vingarne och dallra. Hvarje hona lägger
ett enda ägg; under stenblocken ligga
de och rufva bredvid hvarandra.
Ett stycke från »tordmuleborgen»
ligga på en sten i vattenbrynet ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
