Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ÖSTERLÄNDSK BESVÄRJELSE OCH VÄSTERLÄNDSK FOLKTRO.
149
ris på någon väg, där hon visste, att
han skulle gå fram.
Vår taflas nästa text är likaledes en
mycket kort korån-sura, den H2:te, med
titeln: »Den rena bekännelsen».
Ehuru detta kapitel i sin arabiska
form innehåller endast 15 ord (frånsedt
öfverskriften), anses det af sakkunniga
museimän väga lika mycket som en
tredjedel af hela den heliga boken.
När ängelen Djibrü bragte denna
uppenbarelse från himlen, påstås han
hafva sagt till profeten, att hvar och en,
som med troget hjärta läste denna sura,
därigenom rest en oöfverstiglig mur
mellan sig och Scheitån.
Det är också från gammal tid denna
suras ord, som reciteras af
mohammeda-nen i hans lifs högtidligaste ögonblick:
det, då han som pilgrim kysser den
heliga svarta stenen i Meckas tempel.
Man inser nu tillräckligt, hvarför just
denna sura så ofta finnes skrifven på
österländska amuletter. Den lyder så:
I AllàKs namn, den barmhärtige
For b ar mar ens.
Säg: Han är Gud, allenast han,
en Gud, beständigt likadan,
själf ofödd, barn ej jödde han,
och honom lik är ingen ann.
En särskild anledning, hvarför islams
folk sätta denna sura så utomordentligt
högt, är att den bestämdare än något
annat uttalande af Mohammed
proklamerar en trossats, genom hvilken hans
anhängare mena sig stå långt öfver alla
andra folk: satsen, att det blott gifves
en enda Gud, och att denne är Allåh.
Museimannen anser sig ensam vara en
verklig monoteist. Judarna äro ingalunda
ett engudsfolk, ty de mena, enligt
Moham-meds egendomliga påstående (Korån 9:30),
att Ozeir (Esra) är Guds son. Ännu
mindre kunna de kristne göra anspråk
på att kallas monoteister: de hafva ju
den förvända inbillningen att profeten
Isa (Jesus) är Guds son, och de gifva
dessutom gudomlig dyrkan åt den helige
ande, hvilken, i förbigående sagdt, af
Mohammed sammanblandas med ängelen
Gabriel.
De nyss anförda orden, att den ofödde
Guden ej heller själf födt barn, vända
sig likväl i första hand kanske mindre
mot kristna och judar än mot profetens
egna hedniska landsmän.
Utom Allåh, eller kanske till och med
framför honom, dyrkade dessa vissa
kvinnliga afgudar, som de höllo för Allåh’s
döttrar. Benämningen på en af dessa
döttrar har redan i det föregående mött
oss: den ingår i namnet på profetens
ve-derdeloman Abd-el- Uzza.
Sammansättningen betyder »Uzzas tjänare»,
liksom Abd-Allah, namnet på Mohammeds
fader, betyder »Allåh’s tjänare». Det
senare namnet vittnar för öfrigt, att
Mohammed ej är den förste bland araber,
som dyrkat Allåh. Mot påståendet, att
Gud skulle äga döttrar, protesterar
Mohammed eftertryckligt, och hans
argumentation är äkta arabisk:
Skullen I hafva söner, Han döttrar blott?
Så skiften I för visso ej rättvist lott!
Korån 53: 21 f.
Bland araber räknas det som en lycka
och heder att hafva söner; värdet af
döttrar är mera tvifvelaktigt.
Näst efter kapitlet med »den rena
bekännelsen» följer på taflan, likasom i
Korån, det H3:de. Med anledning af ett
i kapitlets början förekommande ord och
på grund af styckets antagna affattning
i Medina har det kommit att bära sin
också här på taflan återgifna öfverskrift.
Kapitlet lyder:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
