Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - En österländsk besvärjelse och västerländsk folktro. Af Esaias Tegnér. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
ESAIAS TEGNÉR.
Nic. Valetta, som författat en i ett par
upplagor utgifven bok om la jettatura,
beklagar sig öfver de olyckor — o quantel
o quali! — han själf kommit att vålla
med sina ögon. Enligt Ibn-Khaldün är
äfven hos araberna en midjan (ordet
bildadt af ’ain »öga») juridiskt oansvarig
för den skada, hans blick kunnat förorsaka.
Här och hvar hos nordligare folk
återfinna vi italienarnas fica, visserligen
mindre som magiskt skyddsmedel än som
uttryck af förakt. I sin förklaring af ps.
118 säger Luther om bekymren, som vilja
skrämma honom:
»Jag gör fikon åt dem (ich weise jnen
die Feigen) och säger: kära buse
(Potz-man), ät inte upp mig!»
Axel Oxenstierna uttrycker i ett bref
från 1630 sin farhåga att »the keijsersche»
afsiktligt draga ut på tiden för att sedan
»giffua oss fijkon». På nutidssvenska
skulle man säga: räcka lång näsa åt
oss.» *
* Också engelsmännen kunna på hånfullt sätt
använda sitt fig. A fig for Peter! säger Horner i
Shakesperes Henrik VI, 2:a delen, II. 3. — I
kalendern Julklappen (1863) förekommer en teaterpjes med
titeln »Fick du fikon ?», hvari hjälten begabbas,
emedan han fått
»— lång näsa och dertill en korg;
jag tror du fick fikon, min bror?»
Bör man alltså antaga, att också de välbekanta
»Za-kariass-fikonen gå tillbaka till italienarnas fica ?
Emellertid återfinnes vårt ordstäf hos danskarna (t. ex. i
Oehlenschlägers Sankt Hansaften-Spil) under formen
Fikst du Pæren, Zacharis? — Vårt smällfikon,
upptecknadt i Linds Ordbok 1749 och ännu stundom
användt, visar den skymfliga åtbörden omsatt i
handgriplighet. Örfilen, i språkligt hänseende en
ättelägg af danskarnas Orefigen, tyskarnas
Okr-feige, kan (trots holländarnas oorveeg) hafva en
likartad historia. (»Tagh thenne Örefijl, honom
upäth!» — låter Brasck, i ett martyrspel från
1648, en etiopier säga till aposteln Tomas. Detta
är det äldsta ställe, där jag anträffat ordet örfil
som svenskt.) —- Hvad /fca-gesten egentligen
åsyftar, må ses af italienska ordböcker. Till samma
område som den höra de phallus-bilder, hvilka
romerska barn fordom buro såsom amuletter mot onda
Spottandet såsom magiskt medel
omtalas af Theokritos i hans sjette idyll:
Tre gånger spottade jag i min barm, till skydd
emot trolltyg,
medlet hade jag lärt af Kotytaris, skrumpnade
gumman.
Enligt A. E. Holmberg (Bohusläns hist.
I. 239) brukar också bohuslänningen
spotta tre gånger för att afvärja
förmodad olycka. leke ens bryggkaret och
baktråget kunna undslippa denna mindre
aptitliga skyddsåtgärd, om man vill vara
förvissad att ens brödbak och ens ölbrygd
skola lyckas. Från samme författare (I.
238) må följande citeras: »På Tjörn
råder en löjlig farhåga för att små barn
berömmas, och framför allt med ordet
vacker; utsäges detta ord, frammumlar
modern en [neslig] kyssningsproposition, som
är mer eller mindre högljudd i mån af
den felandes stånd. Detta skall
förekomma våda, i händelse den berömmande
skulle äga en »ond tunga». För »onda
ögon» är man lika rädd.»* Vid Sveriges
östliga kust, på Äland, användes alldeles
samma skyddsmedel mot samma fara
(Landsmålstidskr. II. liij). På andra
sidan Östersjön, hos esterna, brukar man
mot onda ögon att spotta tre gånger
(Wiedemann, Leben der Ehsten s. 393).
Forska vi nu efter hvad
utgångspunkten kan vara för dessa olika
österländska och vesterländska skyddskurer, så
röjer det sig lätt, att de hafva en viss
gemensamhet. Alla röra de sig med
något som på ett eller annat sätt kännes
ögon. Vissa slutna gemak i de italienska museerna
vittna tillräckligt om huru allmänt dessa sällsamma
skyddsmedel brukats. Det latinska ordet fascinum
förtäljer genom sin märkvärdiga dubbelmening ännu
tydligare samma historia.
* Rääf (Saml. I. 126) meddelar om
motsvarande folktro i mellersta Sverige (Ydre härad):
»Små bara vantrifvas, om man säger att de blifva
feta och stora. Den, som hör dylikt, bör högljudt
eller tyst bedja berömmaren kyssa den på ett
ohöf-viskt ställe.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
