Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Vid korsvägen. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid korsvägen.
Af Per Hallström.
olen har brutit sig fram på
middagen genom glesnande töcken, den
bleka, låga vintersolen, som bländar ens
blick genom reflex mot blåaktig snö,
men som värmer så litet, nästan bara
på gyckel stryker sin matta smekning
öfver en.
I skogen har hon dock lossat fästet
för en och annan snöklump på träden,
och grenarna ha slagit upp, när bördan
föll, gungat några ögonblick med en min
af spöklikt lif, och på snöfälten har ytan
smält. Där ha spåren af nejdens
fattiga djurlif förstorats och blifvit synbara,
de v-formade märkena efter harens spräng
ha vidgats större än människofötter,
skogsfåglarnas krafsande har bildat
fantastiskt formade hål, mössens små fina
kedjor af trippande steg ha smultit
tillsamman i slingrande vägar nedåt gropen,
där boet ligger, och där den svultna
räfven tog dem; — det är som om
vintern roat sig med att i matt och
sysslolös lek följa efter och förtydliga alla de
små arma ansatser till rörelse och
växling, som glidit öfver hans stelnade sömn.
Mot kvällen blir det kallt, en tät luft
som tyckes kristallisera ut i glittrande
is-nålar mot himlens gröna och röda hvalf,
ett skimmer af darrande färger på
mörkblå snö, en gråsvart skymning inåt
skogen, där de tre vägarna mötas.
Längs den ena går en telegraflinie,
hvars svarta trådar fånga blicken och
leda den framåt i enformighet, djupa
slädspår antyda, att det farit mycket
folk där; nu synes endast en fotgängare,
en man med små tvungna kast i gången
af köld eller smärta, som stannar vid
korsvägen i ovisshet och lyssnar åt båda
hållen och väntar, stampande i snön.
Han är klädd i en tunn jacka af nödens
obestämbara brungröna färg, en kullig
hatt och byxor af säckväf, på fötterna
har han stora, trasiga skor — man ser
genast, att det är en fabriksarbetare,
utstyrd i de sista spillrorna af sin
söndags-och sin arbetsdräkt, på vandring efter
förtjänst, en vandring, så förtviflad och
skenbart ändamålslös som en
bortsprungen hästs letande efter föda.
Hans bruna ögon ha stelnat i dof
likgiltighet mot det ändlösa, hvitgråa
landskapet, men det rycker då och dä
i pannans rynkor, han tänker ännu, och
grubblet sticker i hans trötta hjärna, han
gör en famlande beräkning öfver den
väg han gått och den väg, han skall
följa för att kunna få sofva öfver natten,
han tycker sig höra buller åt höger,
buller åt vänster, långt på afstånd, men
som närmar sig, och han väntar för att
kunna fråga någon till råds. Uppifrån
backen, bakom granarnas svarta silhuetter,
komma toner af en hes sång, lustiga,
skrikande toner, som tyckas kämpa mot
vädret under farten och i öfvergifven
fröjd kasta sig nedåt, när de tränga
fram. Något svart skymtar på afstånd,
ögonblicket efter är det tätt invid honom,
och i korsvägens ljusning ser han en
bonde med en lastad kälke framför sig,
ena foten har han på meden och ger
fart med den andra, skrålande af full
hals, med ansiktet blårödt och skägget
hvitt af frost, en inkarnation af
brän-vinsruset, där han ilar förbi, med den
brokiga halsdukens snibbar flaxande som
vingarna på en fantastisk fågel.
Den väntande står och ser efter ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
