Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konst. Gerhard Munthes dekorativa målningar. Af Edv. Alkman - Nils von Rosen. † 28 febr. 1894. Af J. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
edv. alkman.
sträfvat någon naivitet af det slag, hvarom
här är fråga? Kanhända han i sin konst
har samma anspråk på att vara
kulturmänniska, som han troligen har i det
borgerliga lifvet! Åtminstone är det mig
omöjligt — trots bästa vilja — att i
Mun-thes dekorativa konst upptäcka någon
sträfvan att i uttryckssättet, i stilen vara naiv
eller, för att använda ett uttryck, som i
detta fall är fullt synonymt, primitiv. Om
han afstår från åtskilliga af den realistiska
stafflikonstens verkningsmedel — det
konsekvent genomförda perspektivet, effekten
af belysning och skugga, figurens plastiska
modellering — så är det ej för att nå den
effekt af hjälplöshet och barnslighet, af
rörande obehändighet i gestaltningen, som
en primitiv konst äger och måste äga i
vår samtids ögon, utan helt enkelt
därför, att han afser en dekoration af ytor
och dessa medel ej pryda ytan, utan
upphäfva henne. Den dekorativa stilen, för
såvidt den afser förskönandet af en yta,
vill framkalla en helt annan illusion än
stafflikonsten: denna ger illusion af, att ytan
ej existerar; den dekorativa framställningen
kräfver illusion både af ytans existens och
det konstnärliga innehållets. Detta ytterligt
svåra formproblem har Munthe flera gånger
löst på ett förträffligt sätt — bäst
kanhända i de kompositioner, han utfört som
utkast till väfnader, och i hvilka han måst
taga hänsyn till den textila konstens
teknik och uttrycksförmåga. Men äfven i de
bilder, där ytans stränga bibehållande ej
varit af hufvudsaklig vikt, har konstnären
fullt medvetet och utan någon biafsikt att
lura åskådaren frammanat den effekt, söm
hägrat för hans inre syn, genom en
summarisk teckning och en färgkonst, hvars
allvar och enkelhet sällsynt väl stämma
öfverens med den nordiska naturens och
de nordiska forngestalternas lynne. Långt
ifrån att vara eller vilja vara en
förkonstling, syftar hans konstnärliga metod mot
en förenkling, hvars innersta afsikt är
förestafvad af hans allmänna konstnärliga idé,
hvilken består i att pryda, ej att afbilda,
att dekorera, ej att berätta. Och denna
idé är naturligtvis förverkligad i dessa
sagostämningar äfven om de ej utföras i väfnad,
ja i de flesta fall t. o. m. bäst utan ett
dylikt utförande; någon gång känner man
sig emellertid frestad att göra den
anmärkningen, att han ej med tillräcklig skärpa
iakttager den nödvändiga stilskillnad som’
måste förefinnas mellan bilder, afsedda att
återgifvas med väfnadskonstens medel,
och-sådana kompositioner, där man ej bundit
sig af andra hänsyn än till ämnets natur
och penselns förmåga att gestalta — man
kan i somliga af hans bilder finna bägge
dessa stilar, den textila och den måleriska,
blandade —; rnen i det hela njuter man
både af den originela uppfattningen af
sagan och af det ovanliga och praktfulla,
sättet att återgifva den.
Edv. Alkman.
Förste hofmarskalken grefve nils von rosen.
Oljemålning af Julius kronberg.
Nils von Rosen.
† 28 febr. 1894.
an har från olika håll ägnat den
bortgångnes minne vänliga runor. Litet
hvar erinrade sig, äfven utan att hafva haft
lyckan att stå honom närmare i lifvet, den fine
älskvärde hofmännen, hvilken bland så mycket
•annat af hvad människor skatta högst, också
ägde den vänliga makters gåfva, som kallas
ett förbindligt väsen, och som med den vann
flera vänner, än han ens själf visste. Hans lifs
saga har också skildrats med en värme, som
sällan kommer människor till del. Hemligheten
af hans makt att fängsla dem, som med
honom kommo i beröring, låg väl närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
