Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nils von Rosen. † 28 febr. 1894. Af J. B. - Kröyers kommittétafla. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nils von rosen.
181
i den humanitet, som var hans kanske mest
/utmärkande egenskap, och som i förening
med godt hufvud, fin bildning och rik
världserfarenhet danade en karakter af sällsynt
älskvärdhet. Men det finns ett drag till
den bortgångnes karakteristik, som, såvidt vi
kunnat se, af ingen blifvit påpekadt. Det
.angifves af den rubrik, under hvilken Ord
■och bild inrymt dessa rader.
Till de många, som stå sörjande vid Nils
von Rosens graf, hafva äfven de, som älska
svensk konst och vården om dess minnen,
fullgod anledning att sluta sig. Ty konsten
förlorade med den hädangångne en lika
insiktsfull som inflytelserik vän.
Det syntes helt naturligt, att den, som likt
Nils von Rosen sett mycket af världen och sett
;det med vaket öga, som hade blicken öppen för
-olika former af intellektuelt lif, äfven skulle
.med värme omfatta konsten och dess
uppgifter. Man behöfde ej häller länge vara
tillsamman med honom för att märka^ att under
hans ofta af en viss godmodig humor präglade
sätt att behandla dylika frågor dolde sig en
fin smak och ett lifligt intresse.
Som konung Oscars förste hofmarskalk
innehade han en plats, där tillfället att hjälpa i många
fall endast berodde på lusten att göra det. De
konstens idkare, som på Nils von Rosens förord
af hans kunglige herre hugnats med
beställningar och understöd, äro icke få. Deras namn
höra icke hit, men vi veta, att de gömma
hans minne. Det bör dock ej blifva onämndt,
att i ett af de största arbeten, som varit nu
lefvande svenske konstnärer anförtrodda —
dekoreringen af Stockholms slotts västra
trapphus — Nils von Rosen tog en verksam och
betydelsefull del. Det var också ett lika
vackert som sannt uttryck för sin tacksamhet
konstnären valt, då han å den bortgångnes
graf nedlade sin palett, från hvilken han
.samma dag, som Nils von Rosen gick bort,
hämtat de sista penseldragen till den sista
takmålningen.
Som chef för k. husgerådskammaren
utöfvade Rosen en betydelsefull verksamhet
i afseende på vården och ordnandet af
husgerådskammaren konstföremål.
Beskrifvande inventarier, som förut ej
funnits, upprättades sålunda öfver samlingens
olika afdelningar. Äldre dyrbara konstverk
restaurerades på hans förord årligen af
husgerådskammaren medel, eller, där dessa, som
ofta var fallet, ej hunno till, genom konungens
frikostighet. Och gällde det att öka konst-
samlingarna genom något önskvärdt inköp,
kunde man alltid påräkna hans understöd.
Det, må i detta hänseende endast erinras om
förvärfvet af den stora Mälsåkerssamlingen,
som tack vare konung Oscars mecenatskap
inlöstes åt staten.
Med detta konstsinne förenade han också
en insiktsfull aktning för de gamla slottens
historiska och konsthistoriska kraf på sina
moderna invånare. Hur ofta han än
skämtade öfver »stilnervositeten» hos konstverkens
vårdare, var han dock, när det gällde att
skaffa medel att återställa ett gemak i dess
ursprungliga skick eller att gifva ett modernt
praktrum en värdigare historisk prägel, en
god vän, på hvars hjälp, om han ansåg sig
böra gifva den, man kunde lita — och litade.
Det var, emedan hans intresse på halfva
vägen ofvanifrån möttes af ett annat, det
där jämte hela sin värme också gaf medlen,
som så mycket i konstväg under denna
tid åstadkommits — så mycket, som den
utomstående knappast märker, men som här
och där tyst fogar ett drag till den bild
af forna dagars lif, som inom de kungliga
slotten har den enda fristad, där den kan
bestå såsom ram till lefvande väsen.
De, som vårda sig om konsten och tro
på dess kulturhistoriska betydelse, skola veta
att till hennes rätta värde uppskatta en
verksamhet, som ej är mindre betydelsefull därför
att den endast var en biuppgift.
Nils von Rosen hörde icke till dem, som
älskade att slå mynt af egen förtjänst eller
höra den omtalas, men han skulle kanske
ändå icke dragit sig undan den gärd af
tacksam vördnad, som här ägnats hans minne.
y. b.
Kröyers kommittétafla.
Bland alla de konstverk, som på de senare
åren varit att se i Stockholm, har väl icke
något väckt ett mera enstämmigt och odeladt
bifall än den stora målning af P. s. Kröyer, som
jag på tal om hans utställning i föregående
häftet omnämde och till hvars återgifvande
»Ord och bild» nu förvärfvat sig rättighet.
En afbildning kan tyvärr icke gifva någon
föreställning om den koloristiska effekt, som
konstnären uppnått genom den djärfva och
väl beräknade kontrasten mellan det varma
lampskenet, som träffar de närmast kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
