Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Skildringar från jaktstig och turistled. Af Hugo Samzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
hugo samzelius.
och till att taga vara på de ymniga håfvor,
som skogen på allt sätt bjöd sina vänner. I
förträffligt sammandrag och under redaktion
af den förfarne dr R. Bergström utgafs förra
året en ny upplaga af detta arbete med titel
Ur Tidskrift för jägare och naturforskare.
Samtidigt, 1832, framträdde en ’af G. Swederus
författad, grundlig hjälpreda i Skandinaviens jakt,
djurfänge och vildafvel, som obestridt innehade
.principatet ända tills den detroniserades af
öfverjägmästaren Th. Hahrs år 1866 utgifna:
Handbok för jägare och jaktvänner {2:dra uppl.
Sthlm 1881). Först 1863 utkom emellertid
den ofvannämnda tidskriften ånyo, då kallad
Svenska jägareförbundets nya tidskrift och
redigerad af den energiske och idrottsälskande
fil. doktor J. W. Lindblad, hvilken i ett
trettiotal år, eller ända tills de af sjukdom
brutna krafterna tröto med utgången af förra
året, på ett utomordentligt framgångsrikt sätt
förestått densamma. Den har innehållit ej
mindre en mängd rena jaktlifsskildringar af
våra bästa förmågor, än ock en del i
faunis-tiskt afseende betydelsefulla uppsatser, som
gjort tidskriften till en värdefull källskrift för
zoologen. Före 1885 har likväl vår
jaktlitteratur varit skäligen fattig. Visserligen
utgåfvos från trycket flere anvisningar att
dressera hundar och sköta bössan, någon
mindre handledning vid jakten på olika
djurslag etc., men det är först vid denna tid
som mera lättlästa, samlade skildringar från
skogar och marker yppa sig. Ett försök i
denna riktning var bibliotekarien, d:r R.
Bergströms år 1859 utgifna Kalender för jägare,
men denna måtte hafva funnit blott få
afnämare, ty den upphörde med »förstaårgången».
Omkring 188 5 började emellertid den afgjorda
ebben i jaktlitteraturens flöde — hvad
beträffar själfva jaktintresset och skyttet, hade det
väl ändå aldrig rådt någon sådan — att bytas
i en riklig, produktiv strömning. Jägmästare
C. Ax. Hollgren publicerade nu sina Fåglarnes
språk (1884) och Från skogarnes djup (s. å.),
hvilka ur en naturälskares synpunkt värdefulla
arbeten sedan följts af Skärgårdsjaktens vård
(1890) och tvenne samlingar Skàgsvetenskapliga
och jaktzoologiska utflykter (i888’ och 1891).
Kaptenen O. B. Rydholm, till hvars flitiga
verksamhet vi framdeles återkomma, utgaf år
1889 en präktig redogörelse för svensk Jakt
med talrika teckningar af Bruno Liljefors och
Georg Arsenius (n:o 6 af Illustreradt bibliotek för
idrott, redig, af kapten Viktor Balck). Affattade
i ännu mer populär form och ur litterär syn-
punkt vida värderikare äro de framställningar
från jägarens ströftåg ute i bygderna, som
hafva Gustaf Schröder, »Hubertus» och »Paul
Waldmann» att tacka för sin tillkomst.
Gustaf Schröder. För några år sedan
visste ingen ■— en trängre jägarkrets och
somligä af dalabygdens »träförädlare» likvisst
undantagna — hvem denne G. Schröder
egentligen var. Nu på gamla dar har emellertid
personen ifråga vändt sina brokiga erinringars
rågade fjärding upp och ned samt gång efter
annan i berättelseform återgifvit sina minnen
från friluftslifvet i skog och mark —
framställningar, som genom sin liffullhet, påtagliga
naturtrohet och populära form vunnit gehör
och genklang äfven hos icke-jägare.
G. Schröder har på helt kort tid blifvit
ett lika kändt som välkändt författarnamn,
hvars rättframma skildringar redan öfvat ett
godt inflytande både i jägarlag och
annorstädes. Där nämligen jägaren kan genom korrekt,
underhållande teckning af natur och folk
måttfullt utfylla själfva jaktpassagens ofta skäligen
torra stoff, där blir han också genast något
mer än blott och bart den »tappre
björndödaren» eller den »duktige harskytten», där
kan han vänta att finna ett öppet öra äfven
hos dem, som knappast lossat ett skott eller
drifvit jakt i större utsträckning.
Det är just kännedomen om denna
berättandets konst — hvilken åter vittnar om
författarens eget skaplynne — som jag tror
hafva förskaffat Schröder hans med hvarje
nytt arbete ständigt växande popularitet.
Känslan af behof efter något dylikt friskt och
skogsdoftande inom bokvärlden har väl för
öfrigt genast gifvit utslag till författarens favör.
Visserligen äro jakterna i och för sig själfva
värda ali uppmärksamhet, ty nästan hvarje
utflykt synes ju hafva gifvit en respektabel
skottlista på både hög- och lågvildt samt
orsakat intressanta jaktzoologiska iakttagelser,
men det är det ursprungliga, enkla,
omedelbara, natursanna i framställningen, som beredt
Schröders böcker plats äfven annorstädes, än
hos jägaren ex professo, hos dem nämligen,
hvilka njuta mera af de ur rama verkligheten
säkert fångade och lefvande åskådliggjorda
bilderna, själfva friluftsstämningen öfver det
hela, än af jaktresultaten, som måhända ibland
torde vara hågkomna med åldringens kända
förmåga att »skära till i växten» och jägarens
om än aldrig så omedvetna böjelse att göra
ungefär detsamma.
Hr Schröder synes nu hafva nått bottnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
