Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En opponent. Af Juhani Aho. Med 4 teckningar af Eero Järnefelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En opponent.
Af Juhani Aho.
Med 4 teckningar af Eero Järnefelt.
Wn hade redan flere kvällar å rad
blifvit utestängd från fållan, där han
alltid började stångas med den äldre,
stora tjuren, hvaraf ständigt uppstod en
obeskriflig villervalla i den fridsamma
kovallen. En gång hade till och med
den fulla mjölkhinken stjälpts omkull,
och för allt fick ungtjuren skulden. Men
enligt hans egen åsikt var felet lika
mycket den stora tjurens, som ville hafva
hela vallen, både unga och gamla, för
egen räkning. Ungtjuren fick ej ens
försöka komma och göra sig till för dem,
som stodo i fållans bortersta hörn,
förrän tjuren, vallens ordinarie öfvervakare,
rusade mot gärdet; där skulle han
kanske hafva krossat honom, om icke
ladugårdsflickorna kommit och skilt dem åt
med såstången och stuckit
gärdesgårds-störar emellan dem.
Ungtjuren stod nu bakom ledet till
fållan, envis och orörlig. Om han inte
varit så ond, skulle han kanske hafva
gråtit, gråtit bittert öfver alla de
orättvisor, som han denna sommar fått lida.
Sista vintern hade han ännu varit
inregistrerad bland ungdomen i kalfkättan.
Men då våren kom, upphöjdes han till
heder och värdighet af fullvuxen, och
man lät honom följa med vallen ut i
skogen. I början var han glad öfver
denna upphöjelse och trodde, att han
skulle kunna röra sig på betet lika
oge-neradt som i kalfhagen. Men i stället
kommo alla dessa motgångar och
lidanden, och när man ännu därtill måste traska
längs stenbundna marker och leta åt sig
föda bakom sanka moras och kärr . . .
Det skulle kanske ändå ej betydt så
mycket, och han skulle kanske icke ens
brytt sig om sina lidanden, fastän
hornen värkte och sidorna voro ömma, otn
ej förödmjukelsen träffat honom i allas
åsyn, till och med kvigornas, hvilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
