Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Våra konstutställningar. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
K. W—N.
en inåtvänd och drömmande natur, så skall
den vunna gestaltningsförmågan instinktlikt
söka efter ämnen ur konstnärens
fantasivärld och öfver dessa ämnen dana
konstverk i fantastisk stil. Hvad en konstnär
löper fara att förlora, då han aflägsnar sig
från den handgripliga verkligheten, torde
vara lätt att förstå; men hvem kan väl
fatta, huru mycket han därigenom kan vinna?
Liniernas och färgernas harmonier stå
honom till buds i ali sin mångfald, endast
fordrande att sammanbindas af en
konstnärlig enhetstanke. Sagan och dikten och
alla tiders uppenbarelser tömma sina
ym-nighetshorn för hans fötter, och drömmens
gränslösa rymder äro hans. Han är den
rikaste man i världen — i fall han förstår
att göra bruk af sin rikedom.
Ty -— här komma vi till en
omständighet, som måste verka atkylande, då man
tänker sig fantasikonstens utveckling och
framtid — i och med tillgångarne växa
svårigheterna att rätt kunna begagna dem.
Uppgiften att dana en fantasibild till ett
för andra fattbart konstverk är ojämförligt
mycket svårare än att realistiskt tolka ett
gifvet naturmotiv. Konstnären äger ej längre
det korrrektiv till hands, som bildens fulla
motsvarighet i naturen erbjuder. Han
måste för sitt inre öga frambesvärja och
gestalta det motiv, som han vill tolka.
Härtill kräfves en vida större fond af
skapare-gåfva och personligt lifsinnehåll än hvad
den rena naturimitationen fordrar.
De begynnelser till en ny fantasikonst,
som Svenska konstnärernas förenings och
Konstnärsförbundets utställningar hafva
medfört, hafva väckt mycken uppmärksamhet
och merendels en djup indignation hos den
vid den realistiska konsten vanda publiken.
Man har, tyckes det, icke haft något
behof af den skönhetskult, den riktning
mot lyriska och musikaliska verkningar,
den omdiktning af verkligheten till
sagostämningar, som på dessa utställningar gjort
sig gällande och påkallat uppmärksamhet.
Och det har därför blifvit konstnärernas
lott att skapa själfva det smakbehof, som
de vilja tillfredsställa.
De hafva utfört sitt värf med olika
framgång. Underligt är det ju icke, om
äfven goda och erfarna konstnärer,
uppfostrade i verklighetsmåleriets skola och
tänkesätt, göra ett och annat saltö mortale
vid försöket att öfvergå till en stiliserande
konst. Fru Hanna Paulis motiv från
Visby är en märkvärdigt stillös tafla,
medan hennes afdelningsskärm med
genremotiv hör till det allra friskaste och
mest vinnande inom de båda
utställningarne. Nils Kreuger, som utställer några
mycket känsliga smärre landskap i den
veka, förfinade stil, som är honom egen,
förträffliga tuschteckningar och dessutom
en serie kostliga historiska karrikatyrer, har
ökat sin utställnings numerär men knappast
dess valör med några större målningar,
hvilka gifva ett klanglöst återljud af Karl
Nordströms syntetiska landskap. I dessa
möta vi ett starkt och stridbart lynne, som
åt naturen ger en bitter sälta, ett drag af
hemskt allvar och hård slutenhet. Hans
solnedgång i »Fästet» ser ut som
solnedgången före den stora domens dag, det
hvilar en mystisk skräck öfver denna bild.
leke alla hans målningar äro lika goda;
flera af dem äro mera uttryck för hans
teorier än för hans temperament, men andra
höra till hans allra bästa arbeten, och sådana
målningar som »Månuppgång» och
»Påskeld» borde ej för en intelligent
utställningspublik vara för hårda nötter att knäcka.
— Gent emot Nordströms taflor gör
Richard Berghs »Vision» ett starkt afbrott
med sitt intensiva solljus och sin stolta
prakt. Konstnären har stått på
backsluttningen vid Visby norra ringmur och
blickat ut öfver hafvet, drömmande sig
tillbaka till stadens stormaktstid, till dess att
han ute på de blåa böljorna tyckt sig se
en hel flotta gyllene fartyg för fulla segel.
Att konstnären i sin vision ej sett den
historiskt riktiga fartygstypen eller att han ej
restaurerat ringmuren, torde ej på allvar
kunna läggas honom till last*.
Prins Eugen intager en plats för sig vid
sidan om de konstnärer, för hvikas
arbeten jag redogjort. Hans förut saktmodiga
och milda natur har mognat till lössläppt
kraft och starkt patos, hans färgackord äro
klangfulla, nästan lidelsefulla, hans
komposition rytmisk och pompös. Hans bilder
bära mera än något annat inom
utställningarnes landskapskonst prägeln af
omedelbar glöd och värme.
* Sedan detta skrefs, har »Ord och bild» från
hr Bergh fått mottaga en artikel kallad »En
inter-view med mig sjelf», i hvilken han ger en
framställning af hvad han åsyftat med målningen »Vision».
Artikeln inflyter i ett af de närmast följande häftena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
