Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett blad ur Sveriges kulturhistoria. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
claes annerstedt.
medförde han tapeter, som hvarje afton
upphängdes i hans rum; likaså medfördes
tapeter pä Maria Eleonoras bröllopsresa
från Kalmar till Stockholm 1620, för att
utsmycka de oftast rätt enkla
nattkvarteren, och engelske ambassadören
White-locke skildrar i detalj, huru hans bostad
i Upsala 1653 var utsirad med tapeter
och mattor, som nedsändts från slottet
därstädes. Fönstren voro små och för
säkerhets skull oftast tillspikade; glas var
länge ganska sällsynt, och 1616 stod i
själfva hufvudstaden ej en kista af dylikt
att få, ens för fyrdubbla priset. Kylan
i rummen skulle förefallit våra dagars
människor ganska obehaglig; den är lätt
förklarlig, då man besinnar, att
innanfönster ej voro i bruk, och att
uppvärmningen i regel skedde genom stora
spislar, till hvilka ej ens spjäll .alltid
förekommo. Kakelugnar voro ännu så
sällsynta, att Gustaf Adolf 1630 lät särskild
order afgå till ståthållarne på Stockholms
slott att skyndsamlingen uppsätta en
kakelugn i det rum, som var bestämdt för
Maria Eleonoras kvinnliga tyska följe på
bröllopsresan, »efter det eljest ville
däruti falla jungfrurna för kallt». Det är
detta som förklarar, hvarför pälsverk till
nattkläder äfvensom skinnfällar till
bädden voro vanliga allt sedan äldre tider,
och att seden att ligga mellan två tjocka
dunbolster nu alltmera utbredde sig.
Våra dagars goda och dock billiga
belysning var en okänd lyx. I
hvardagslag begagnades talgljus, ehuru i regeln
brasan torde i de flesta fall fått afgifva
ali belysning, som ansågs nödig; vid
högtidliga tillfällen användes vaxljus och
facklor, de senare, äfven på själfva hofvet, i en
utsträckning, som skulle förefalla oss högst
obehaglig. — Möblerna voro till stor del
väggfasta och obekväma; till bords satt
man vanligen ej å stolar utan på bänkar,
öfver hvilka hyenden breddes, när det
skulle gå festligare till; stolarne voro ej
klädda, och deras raka ryggstöd tala om
en tid, då man ej visste hvad det ville
säga att bekvämligt vräka sig. — På
middagsbordet syntes ej någon duk i
hvardagslag. Serveringen skedde på tenn,
redan fajans antydde något större lyx,
och en sådan porslinsservis, som en
medelklassens familj nu består sig, skulle då
synts som en ovanlig rikedom. Vid stora
tillfällen utvecklades däremot i de rika
husen en verklig prakt med tallrikar och
kärl af silfver, hvari en ej ringa del af
den rörliga förmögenheten var nedlagd.
Det är karakteristiskt, att vid Karl X:s
kröningsmiddag undfägnades adeln på
silfver-, borgarne på tenn- och bönderna
på trä-tallrikar. Dricksglas voro ej längre
sällsynta; för de stora kalasen
erfordrades däraf verkliga massor, emedan den
oseden inrotat sig att för hvarje skål slå
dem i kras i golfvet, ja äfven att kasta
dem ut genom fönsterna. Med häpnad
skulle vi sett, att på bordet funnos ej
framlagda hvarken knif, sked eller gaffel.
Men de förra förde hvarje gäst med sig
vid denna tid, undei det gaffeln länge
var en alldeles okänd lyx, hvilket bäst
synes däraf, att i Gustaf Adolfs
silfverkammare funnos blott 13 gafflar. Det
betraktades ock som en oerhörd nyhet,
när den unge praktlystne Magnus Gabriel
De la Gardie, efter hemkomsten från sin
ambassad till Frankrike, gaf en middag,
där hvarje gäst fann både knif, sked och
gaffel vid sitt kuvert.
Födan var riklig, och maträtternas
antal är stundom häpnadsväckande, men
omväxlingen svarar ej häremot, och själfva
matlagningen lämnade i utländingens smak
mycket öfrigt att önska. Särskildt
klagade denne öfver svenskarnes ovana att
gifva maten en öfverflödig tillsats af
kryddor och socker, och Ogier ansåg sig, då
han efter afresan från Sverige landsteg i
Danzig, böra tacka Gud, att han ej
längre behöfde pröfva på, huruledes peppar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
