- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tredje årgången. 1894 /
247

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett blad ur Sveriges kulturhistoria. Af Claes Annerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ett blad ur sveriges kulturhistoria.

247

det glada mod, hvarmed hans följe burit
alla vedervärdigheter på färden mellan
Göteborg och Stockholm, bestående i
usla nattkvarter, dålig kost, klena och
tarfliga fordon och stundom ohyggliga
backar. Många af hans män hade dock
pröfvat på hårda strapatser under
inbördes kriget i England, men så ondt hade
de aldrig slitit som på denna resa.

En naturlig följd af vägarnes
beskaffenhet var, att man långt in i
tidehvarfvet gemenligen färdades till häst, såväl
det svagare som det starkare könet. Den
franske ambassadören D’Avaux
tillryggalade på detta sätt om senhösten 1634
den långa vägen mellan Kalmar och
Stockholm. Herrskapsvagnar voro ännu
så sällsynta, att då Maria Eleonora som
nygift skulle färdas från Kalmar
landvägen, måste konungen låna ihop hos
Östgötaadeln hvad denna kunde äga af
vagnar. Och när den praktlystne Johan
Oxenstierna vid hemkomsten från
England medförde nio af honom inköpta
franska vagnar, väckte denna kolossala
lyx ett oerhördt uppseende; säkerligen
stötte den ej minst hans gamle fader
den store rikskansleren för hufvudet,
hvilken en gång klagat, att i hans ungdom
kunde en ärlig släkt vara belåten med
gångare och sadel, men att numera
måste en hvar hafva hästar och vagn. Så
hastigt trängde modet igenom, att då
Whitelocke 1654 närmade sig Upsala,
möttes han af 18 sexspända vagnar; själf
medförde han två dylika sammetsklädda
och med förgyllningar utsmyckade
karosser af sådana dimensioner, att den ena
rymde 8, den andra 10 personer, och af
hvilka den större kostat 25,000 kronor.

Den enkelhet, som i mångt och
mycket karakteriserat lifvet långt in i Gustaf
Adolfs dagar, förbyttes snart i sin
motsats under trycket af de nya förhållanden,
hvari Sverige under stormaktstiden så
hastigt inkastades. Bekantskapen med

främmande länders förfinade lif, vanan
vid yppighet, slöseri och själfsvåld, det
hastiga förvärfvet af rika krigsbyten samt
de anspråk stormaktsställningen måste på
oss ställa i förening med de otaliga nya
anspråk, som hos den enskilde däraf
framkallades, samverkade att inom loppet af
en mansålder i förvånande grad omskapa
den svenska adelns åskådning och lif.
Den krigiska äran öfverstrålade det
fredliga arbetets heder, och vårt
nationallynne tog häraf ett djupt intryck.
Fåfänga samt begär att lefva öfver
tillgångarne och för dagen blefvo till ett
allmänt lyte. Och den svaghet för allt
främmande väsen, hvilken man så ofta
och ej med orätt förekastat vårt folk,
torde, låt vara att den till någon del har
sin grund i nationalkarakteren, till
största delen vara att söka i det starka
intrycket af stormaktstidens brådstörtade
utveckling. Utvecklingen var för snabb
att vårt folk skulle kunnat i sig genast
upptaga och smälta de främmande
kulturelementen. Hvälfningen i tänke- och
lefnadssätt träffade visserligen i första
hand och hufvudsakligen den högre
samhällsklassen, men verkningarne
fortplantade sig i vidare kretsar, om ock med
aftagande styrka. Huru skulle det, för
att taga ett exempel, vara möjligt redan
för den simple knekten att återgå utan
vidare till forna enkla förhållanden,
sedan han gjort bekantskap med söderns
rikedomar och hängifvit sig åt de långa
krigens äfventyrliga lif? Det framlyser ju
klarligen redan så tidigt som 1631 i
Adler Salvii bref från Wurzburg, där det
heter: »I de livländska krigen måste
soldaten ofta hålla till godo med vatten
och mögligt bröd till ölsupa, nu gör
finnen kallskål i stormhatten med vin och
semla.»

Hufvudsakligen var det hofvet och
högadeln, som på vid gafvel öppnade
dörren för utländska vanor och söderns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 29 21:52:33 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1894/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free