Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett blad ur Sveriges kulturhistoria. Af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett blad ur sveriges kulturhistoria.
251
kannor rhenskt, franskt och spanskt vin
samt 82,000 kannor Stralsunder och
Rostocker öl. Huru mycket hvarje person
i regeln förtärde, lämnar jag osagdt; i
förra seklet befinnes, att för Johan III:s
och hans gemåls personliga bord
levererades dagligen 5 kannor vin,
hofmästa-rens ölranson var 8 kannor, ammans
däremot ej mindre än 10.
Tobaken gjorde i detta sekel sitt
intåg och blef snarligen ett njutningsmedel,
som allmänt brukades, företrädesvis
kanske ännu i de lägre lagren. Per Brahe
klagade att i Finland lättja och
dryckenskap togo till isynnerhet genom
missbruket af tobak, i det snart sagdt alla,
man och kvinna, ung och gammal skulle
snusa eller dricka (d. v. s. röka) tobak;
och Jakob De la Gardie säger detsamma
om bönderna i Sverige. Att> seden ej var
främmande för de rike, synes däraf, att
vid en middag, som Erik Oxenstierna gaf
i Upsala 1654 för Whitelocke och några
af de förnämsta i rådet, framsattes efter
middagen pipor och tobak på bordet.
I bildning stodo många af adelns
representanter utan tvifvel ganska högt,
åtminstone inom de rikare släkterna, som
hade råd att sända sina barn utrikes.
Dock må man ej, med blicken på Gustaf
Adolfs och hans kanslers lysande
personligheter och den rad af stolta gestalter,
som i råd och fält omgåfvo dem, låta
förleda sig att tro, att vår adel, hela
linien efter, utmärkt sig för djup och
omfattande bildning. Det kunde ej ens vara
så, då landets egna bildningsanstalter
först genom Gustaf Adolf utvecklades så,
att en hög bildning äfven här kunde med
tiden förvärfvas; den fattigare adeln hade
ej råd att resa, och äfven de rikare reste
ej alltid eller drogo ej af resorna den
fördel, som vederborde. Så förklarar sig,
att Axel Banér under
förmyndareregeringen kunde streta mot sin rådsutnämning,
på den grund att han ej drifvit några
egentliga studier, hvarpå han af den gamle
marsken fick det klassiska svaret, att i
rådet voro de få, som ex fundamento
gjort några studier, hvilket dock ej
hindrat dem att med Guds bistånd göra sina
ämbeten fyllest, ty, tillade han
godmodigt, »när man hafver sensum
commu-nem och vet statum, går allt näst Guds
hjälp fort.» Och man må ej häller
föreställa sig, att de nya kraf, som
stormaktsställningen gjorde gällande, häri
åstadkommit någon nämnvärd förändring, ty
dels gick en stor mängd af adelns söner
redan vid unga år ut i kriget, som då
var ädlingens egentliga vitæ genus, dels
bidrogo yppigheten och själfsvåldet att
menligt inverka på uppfostran inom de
adliga familjerna. Därföre kunde Axel
Oxenstierna vid sin hemkomst 1636 klaga,
att i Stockholm gingo adelns barn som
andra plog- och bondebänglar, och 4 år
senare fällde Salvius i bref till den förre
de märkliga orden: »Eders Excellens vet
väl, att vår adel i Sverige mest studerar
superficialiter.» Häri låg dock väl något
af öfverdrift. Och betraktar man i stort
Sveriges adel från denna tid, drifves man
att erkänna, att, trots de brister i boklig
bildning, som hos ej så få kunnat
förefinnas, vittna den praktiska dugligheten
hos flertalet, kunskaperna hos många,
den höga bildningen hos åtskilliga, att
deras uppfostran i det hela gått i den
riktning, som kanslern i
universitets-konstitutionerna satt som mål för ali uppfostran
och undervisning, nämligen att
ynglingarnes sinnen skulle tidigt vinna den
lyftning, som det vissa hoppet om stora
gärningar gifver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
