Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En Mikaëlidag i Norrbotten. Af Richard Melander. Efter anteckningar af Oscar Keen. Med 11 bilder af Oscar Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ex j1ikaëlidag i norrbotten
255
OscfSR. -Hfe-e M
9*
Solen hade sjunkit mot skogarna i
fjärran, och hennes strålar göto ett varmt
rosigt skimmer öfver kyrkan.
Aftonvinden kom smygande utför
höjdsluttnin-garna, sökte sig fram till
marknadsplatsen och började husera bland de brokiga
lofven från asp och björk. Det blef
muntra ringdansar, hvilka flyttade sig
kors och tvärs så länge vinden höll ut
med jagandet. Så lugnade han af för
en stund och hämtade ny kraft. Under
tiden hade det varma skimret öfver
kyrkan och bondgårdarna slocknat, och
skymningen började väfva tunna slöjor
öfver marknadsplatsen och bygden där
omkring. Luften hade plötsligt afkylts,
och snart voro vattenfårorna i den
leriga landsvägen förvandlade till glittrande
isränder. Från marknadsplatsen kastade
en mängd lyktor af glas eller papper ett
osäkert sken ut i den disiga luften. Men
rundtomkring blef det mörkare, tills
efter en stund månen uppsteg bakom en
skogskam, stor och röd, och framtrollade
med sitt kalla ljus öfver hela landskapet
en egendomlig, drömmande stämning,
mättad af det döfva till- och aftagande
bruset från Hedensforsarna långt, långt
i fjärran.
Från marknadsplatsen
hördes häftiga röster, gräl och
svordomar. Karlarne rusade
till, medan förskrämda
kvinnor sökte skydd i salustånden
eller flydde utåt vägen. I
detsamma kom en kärra i
ursinnig fart, och i åksätet satt en
karl, som hötte och slog i luften med ena
handen, medan den andra slet i tömmen
för att egga hästen till än vildare lopp.
»Nu ska’ jag till Heden», skrek han,
»och där ska’ det lefvas röfvare!»
Förskrämda lämnade alla vägen fri
föi* honom.
»Hvem var det?» ropade någon.
»Ah, det var Brogren förstås»,
svarade en annan. »Nu ska’ han ställa till
någon olycka. Se, se, se! så han kör,
den galningen!»
Redan tidigt om morgonen ilade ett
rykte från mun till mun, från stuga till
stuga, att ett mord blifvit begånget
samma natt i Hedens by. En norrbottning,
som var illa känd öfverallt, hade stuckit
en torparson, så att döden ögonblickligt
följt. Litet senare på dagen fick man
reda på, att den stuckne var den unge,
ordentlige arbetaren Sandström. Hans
baneman var, som alla gissat, Brogren,
och han var redan häktad. Knifven hade
man funnit i lingonriset ett litet stycke
från mordstället. Länsmannen hade
redan anländt, åtföljd af fjärdingsmannen.
I en torparstuga ett litet stycke från
landsvägen låg den mördade. Hans mor
satt bredvid likbädden och betraktade
med likgiltig, nästan själlös blick dem,
som kommo eller gingo i stugan.
Länsmannen höll på med förhöret, och
åtskilliga vittnen voro närvarande. På en
rankig stol litet afsides satt Brogren,
belagd med fotbojor och vaktad af fjär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
