Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - En Mikaëlidag i Norrbotten. Af Richard Melander. Efter anteckningar af Oscar Keen. Med 11 bilder af Oscar Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 54
richard melander.
En svåger till denne framträdde. Det
var en blek yngling, hvars rödgråtna
ögon tycktes tigga om en smula
medlidande. Han redogjorde för sitt
släktförhållande till Sandström.
»Hvad yrke har ni?» frågade
länsmannen.
»Skräddare.»
»Såg ni också, att Brogren stack
knifven i er svåger?»
»Jag såg, att någonting liksom lyste
till i handen på honom, just som han
skulle ta’ liftag om Sandström, men i
likasom åskådare, men vi orkade rakt
inte bry oss om honom mera.»
Det blef nu alldeles tyst i det kvafva
rummet. Brogren stirrade oafvändt mot
golfvet, flyttande ögonen fram och åter
mellan ständigt samma två punkter. De
öfriga höllo sina blickar med frånvarande,
halft medlidsamt uttryck fästa på den
dödes ansikte.
Modern hade ända tills nu suttit pa
spiselhällen, vaggande kroppen fram och
åter. Plötsligt for hon upp, gick fram
till sin döde son och strök upp håret ur
alldeles samma momang kom det ett
moln för månen, men vi förstod’ nog, att
han ville göra honom illa, för det hördes
på rösten på honom, att han var farlig,
och för resten har han alltid slagits med
knif på de marknader, som jag varit med
om — Nå, så gick det till så, att vi hörde
dem brottas och med detsamma blef det
ett duns i marken, och min svåger låg
där ihjälstucken, och vi flög på Brogren
med käppar och annat och bankade
honom, för vi hade ju sett, att det var han,
som gjort det. När vi se’n bar
Sandström hit in, följde Brogren bakefter,
alldeles som om han ville vara med bara
hans panna. Därpå betraktade hon
honom med en underligt forskande blick.
Det var ju hennes son, hennes käre gosse,
som aldrig gjort henne annat än
glädje ... . Men hvarför låg han så där
stel och liknöjd? Han hade ju varit så
munter, då han på eftermiddagen sade
farväl till henne för att gå ut och språka
litet med de andra ungdomarna . . . .
Ja, munter och snäll och ordentlig hade
han varit från barnaåren — och så blyg
sedan, fast han var en stor, präktig karl!
Flickorna hade alltid tyckt om honom,
fastän han aldrig brytt sig mycket om
dem. Och så arbetsam han alltid varit!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
