Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Skansens djurvärld. Af Paul Rosenius. Med 9 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från Skansens djurvärld.
Af Paul Rosenius.
Med 9 teckningar af Bruno Liljefors.
r-, SK—_
Dof hjortar.
å »Skansen», fristaden för det
svenska lifvets förgångna former, har
man äfven gifvit rum åt en jämförelsevis
oföränderlig del af vårt fosterland —- dess
djurvärld. Dit har man sålunda samlat
representanter för det lif i djurhamn, som
sedan urminnes tider, mer och mindre
fördoldt, lefvat och lefver inom våra
gränser.
»Känn dig själf», så lyder den
fosterländska maningen. Tagen i sin vidaste
mening bjuder den oss lära känna äfven
våra djur. Låtom oss alltså göra en rund
däruppe i »Djurgårdens» djurgård!
Vi gå öfver den öppna planen till
vänster, hälsade af ett lika hest som
energiskt skällande af de små lurfviga
lapphundarne, som stå bundna vid
lappkåtorna, »på vakt för fosterlandet». Där
reser sig »Renberget», hvarifrån Petrus
Waldenström i fjor talade till folket.
Äfven renarne gå dit ibland — men de
hälla sig helst nere i bergets skuggsida.
Där ligga de i flock, slött idislande. Ett
stycke hårdt bröd kan möjligen locka
dem fram till stängslet. Det är något
härdadt att ej säga hårdt öfver dessa
tjockpelsade gäster från myggornas och
snöfältens land. Den gamle tjuren sätter
stundom litet lif i taflan. Han kurtiserar
korna och spänner emellanåt till
hankalf-varne med en spets af sin vidtfamnande
krona.
Längst ned till vänster, där backen
sluttar under träd och buskar, ha
dof-hjortarne sin undangömda inhägnad. De
ha sina krubbor, fyllda med foder, och
sitt lilla eleganta boningshus med
inbjudande halmtäckta golf. Men midt i
inhägnaden stå några förföriskt knoppande
lindar, hvilkas omgifvande stängsel
påminna dem om den härda sanningen, att
hvarje lustgård har sin förbjudna frukt.
Följa vi sluttningen förbi klockstapeln,
komma vi till räfvarne. De ha ett stort
stenkummel till sitt förfogande med rum
och gångar mellan stenarne. Somliga
ligga uppe och sola sig, i ring, med
nosen instucken i svansen. Vid vårt besök
vända de långsamt på hufvudet, lägga
öronen efter kroppen och se nervösa ut.
Andra promenera omkring, kisa och grina
mot solljuset, kasta en förströdd blick
bortåt grannburarne eller efter de
skällande lapphundarne eller göra en titt
under stenarne, om tilläfventyrs någon
matbit där skulle glömt sig kvar. Det ligger
en osminkadt trist stämning öfver
sällskapet, och man skulle känna medlidande
med dem, om man blott kunde få tag i
en enda ärlig glimt ur deras ögon. Men
det är något rent af fräckt opersonligt
och oåtkomligt i deras blick, som håller
en hård. Eller kanske det är något stort
och stolt, som aldrig låter dem bli
sentimentala och aldrig låter dem bevekas
till förtrolighet mot människorna, som
fått dem i bur och gå och roa sig på
deras bekostnad. Hur som helst, tråkigt
ha de. De ha tröttnat på att skåda bort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
