Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Skansens djurvärld. Af Paul Rosenius. Med 9 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 66
paul rosenius.
öfver »gärdet», som ligger soligt och
inbjudande med täta skogsbryn och
Värtan med gårdar vid stranden. De vända sig
bort från Djurgårdsbrunnsviken, där små
lifliga böljor pladdra om våren ute i
världen och en fiskmåses bländande hvita
vingar mot blå himmel är dem en
erinran om friheten. Men kommer vaktaren
med kött, då blir det lif i lägret, då rusa
alla som vansinniga emot honom, hugga
åt hvarandra, spotta och fräsa, och när
portionerna kastats in, blir det ett spring
härs och tvärs öfver och under stenarne.
Hvar och en söker rädda åt sig någon
längs gallret. Det är fyra stycken unga,
nu fullvuxna vargar. De äro ännu
lek-lystna och tämligen fromsinta. De rusa
omkring under ganska hårdhändt lek med
hvarandra, fatta med fullt grepp af
käkarne kring hvarandras halsskinn och om
hvarandras läggar och slita och draga af
alla krafter. Men aldrig ett klagoljud.
När detta är vargars lek, då kan man
tänka sig deras allvar.
I nästa bur lia vi ett par lustiga
fyrar, de båda unga björnarne. Jag
ertap-pade härom dagen den ene stående i sitt
vattentråg, sköflande ut vattnet med ra-
Käfvar.
del af håfvorna. Man är klok nog att
inte tro andra bättre än sig själf. Det
är en lika lärorik som komisk bild af
allmän osäkerhet.
Näst intill bo två fjällräfvar. De
tyckas hafva beslutit att sofva sig bort
från den ointressanta värld, hvari de lefva.
Jag ser dem alltid på samma plats som
två ulliga nystan, aldrig har jag sett dem
på benen, och knappast har jag sett
deras hufvud. Kanske ha de det godt i
sina drömmar. Kanske följa de i dem
lemlars tåg öfver myr och fjäll, kanske
höra de en ljuf musik af ripors lock från
fjällens videsnår.
I vargburen är clet ett rastlöst irrande
marne. När han fick se mig, lunkade
han fram till mig och stälde sig upprätt
mot gallret. Jag gjorde en ogillande
rörelse med fingret angående hans
förhållande i vattentråget, hvilket han fann så
komiskt orimligt att han började
våldsamt slänga med hufvudet åt sidorna.
När jag upprepade min förebråelse, sprang
han upp för gallret, tittade på mig och
slängde ånyo med hufvudet. Kamraten
visade sig i ingången till kulan, sömnig
och tung. Den förste tog honom i
nacken och drog ut honom och tog
sedan trots hans olust ett kraftigt liftag
med honom för att gaska upp honom,
något som också småningom lyckades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
