Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Kvaddan. Bidrag till de »kloka» käringarnes historia. Af Henrik Wranér. Med 3 teckningar af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvaddan.
279
så tages rölikan tre sjeder fisktran fås
på apeteket — — —»
Drängen, som hörde på hur jag läste,
blef allt rödare i flinten. »Du gudsens
skapare!» skrek han till slut. »Har jag
inte fått galet reseft — detta hade den
pigan fått, som sökte för bleksot. Jag
stod och talte med henne, och så ha vi
kommit att byta reseft — nu har hon
fått koens!» — »Byt om för tjyfvingen!»
sa’ jag. »Hon reste nu, och inte vet jag
hvad hon heter heller!» Han ref sig
förtviflad i det stubbiga håret. <
»Nå, men hvad står där i det som
var för kon och som tösen fick?» sporde
jag, halfkväfd af skratt. »Det minns inte
fanken! Det var nå’nting om att där
skulle strös med kornhalm under henne,
och att hon skulle ha gröpe bland
hackeisen.»
Stackars dräng! Och stackars den
bleksjuka flickan! tänkte jag och gick för
att få fatt i dummerjönsens himlabref,
som skulle skaffa honom flickokärlek.
Långt om länge fick han det, och så här
lydde det, och så här såg det ut: jag
ritade af det, när jag kom hem och hade
det i friskt minne. Det var tryckt med
gammal svensk stil:
MvUU
ßkrifwit firøfa fmført*
Kärlef, forrt troget elöigt brinner.
2tltiö til falla målet finner.
Det ena 6u tütll Det an&ta 6u ffall.
Så plägar öet gå i
Lustigt nog — medan jag talar om
saken — hjälpte »receptet». Ett par år
senare såg jag karlen på Sjöbo
marknad, slog mig i prat med honom. Och
fast han inte kände igen mig, som nu
var gulhårad i stället för svart som en
tattare, fick jag af honom veta, att han
var gift, att det hade dröjt länge, innan
han fick sin hustru, men att det hade
lyckats ändå. Och därvid såg han så
fem-tonfiftig ut, att jag kunde inte låta bli
att säga: »Jo jo. Det ena du vill, det
andra du skall — Så plägar det gå i
dylika fall!» Han tittade stort på mig,
som han fått se »Kvaddan» själf, fick
äpplefärg på kinderna och började skratta.
»Det var ett sant ord!» sa’ han och
kramade min hand så det knakade i lederna.
Och det tycktes som han var lycklig —
att hon var det, påstod han.
— Ja, där ser man, sa’ svärmor, att
»Kvaddans» råd inte ä att förakta.
— Och nog blef far kry af ditt
recept: han var nästan rent fri från sin
värk de sista åren han lefde. Det var nu
för värk, om också inte för den, som du
var fri från! sa skollärarens syster.
Skolläraren rörde om sin toddy, tog
en djup klunk och började skratta.
— Hm! Ser du, syster Bengta! Har
jag talt om allt det andra, så kan resten
också ryka i dagen nu. Far blef af med
värken —- det blef han, men det var nog
för de,t han höll sig inne och började
med de kalla tvättningarna. För ser du:
på hyss bytte jag drängens recept till
mig, du. Och liksom flickan med
blek-soten fick kons recept — och kanske blef
frisk af det, det vet jag inte — sä fick
far flickans. Hur det så gick med kon,
som skulle ha varmt rölikevatten på
magen och tre ulltåtar på hufvudet? Ja, se
det kan jag inte säga er, godt folk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
