Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk konsthistoria. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
edv. alkman.
lan de båda arbetena först slår en i ögat,
är den diametrala motsatsen i de af
hvardera författaren valda
huvudsynpunkterna. Herr Looström behandlar den
svenska konsten som institution, herr Nordensvan
den svenska konsten som fri konst. Medan
man i konstakademiens historia sålunda
framför allt erhåller ett mycket noggrant
och sorgfälligt besked om statsmakternas
åtgöranden till konstens fromma, alltså
konsten från officiel synpunkt, så är
där-mot ledmotivet i herr Nordensvans bok
alltigenom den konstnärlige individens.
Bägge synpunkterna äro naturligtvis fullt
berättigade; de äro t. o. m. så
berättigade, att en fullt uttömmande skildring
af en viss konstepoks historia torde
kräfva i det närmaste jämstarka hänsyn
till dem bägge. Skulle man emellertid
våga att gifva endera af synpunkterna
företrädet, så blefve det troligen icke den
officiela eller, som man också skulle kunna
kalla den, den sociala, eftersom det ju torde
höra till de mera obestridliga sanningarna,
att konsten mera härrör från individernas
egenart än från deras gemensamhet. Det är
också därför, som verklig konstkänsla och
verkligt konstnärliga intressen oftare få ordet
i Nordensvans bok än i Looströms, en
anmärkning, som dock knappast innebär något
tadel mot förf. till konstakademiens historia,
enär den officiella synpunkten i hans arbete
varit betingad af ämnet: en konstakademis
historia är naturligtvis alis icke uteslutande
en historia om konst, och att särskildt vår
konstakademis historia icke är det, har
förf., ehuru med ali önsklig pietet mot sitt
ämne, på ett mycket öfvertygande sätt
bevisat.
Ville man, med ledning af de bägge
nämda arbetena, söka uppdraga en
konturskiss af den svenska konstens öden från
1700-talets första decennier till dags dato,
så kunde man naturligen icke uppehålla sig
vid de många egendomliga och stundom
roande detaljer, som Looström meddelar
ur det konstakademiska lifvet från förra
och början på detta århundradet. Man
kunde ej meddela enskildheterna från det
stora Flodingska grälet eller från den efter
samme man benämda gravyrskolan med
dess ytterst privata interiörer, ej heller
medgåfve utrymmet att redogöra för den
Silfverstolpeska uniformsaffären, som vållade
preses’ afgång, och med hvilken akademien
firade hundraårsminnet af sin egen tillvaro.
Dylika intima interiörer kunde tidtals
upptaga lejonparten af vår främsta konstanstalts
intressen, och det är följaktligen fullkomligt
oklanderligt, att de också upptagit herr
Looströms, men, som redan påpekats, den
svenska konstens och den svenska
konstakademiens intressen hafva ej alltid stämt
fullt samman, och hvad som obetingadt kan
höra till saken i konstakademiens historia
kan ligga alldeles utom ämnet i den
svenska konstens.
Vår 1 7oo-talskonst hade en lycklig och
fullt organisk utgångs- och medelpunkt i
den stora slottsbyggnaden. Genom detta
nationela företag, som tillkommer genom
ett oafvisligt behof, kan den tilltvinga sig
icke blott enskilde stormäns, utan äfven
ständernas och därigenom hela folkets
uppmärksamhet. Konsten blir på detta sätt,
hvad den bör vara, en nödvändighet, och
dess idkare kunna ej med bästa vilja i
världen betraktas som öfverloppsvarelser eller
betungande gratialister. Den snillrike
konstnär, som inleder århundradet med genialiska
byggnadsplaner, hvilka i följd af krig,
armod och politiska omkastningar blott
långsamt och ofullständigt kunna
förverkligas, blir en af rikets herrar och hofvets
chef på samma gång som den svenska
konstdriftens. Den mannen är den yngre
Nicodemus Tessin. Under hans ledning
skiljer sig konsten från handtverket och
kan tänka på att lösa sig ur skråväsendets
band. Närmast är det väl behofvet af en
inhemsk undervisningsanstalt för konsterna,
som hos honom väcker idéen om
inrättandet af en svensk konstakademi efter
mönstret af den franska, men vid sidan af
detta syfte har han äfven blick för
nödvändigheten af konstens frigörelse, och när
få år efter hans död hans idé förverkligas,
så betyder den — på grund af tidens sociala
förhållanden — frihet för den enskilde
konstnären, ej tvång.
Under det sista årtiondet af Karl XII:s
regering råkar den svenska konstutöfningen
så fullständigt i lägervall, att när landet
ändtligen får andas ut efter det långa kriget,
staten mer än någonsin erfar
nödvändigheten att för sina behof söka de
konstnärliga krafterna på utländsk botten. Det
är blott ett uttryck för den rådande
tidssmaken, att man hämtar dem från
Frankrike. 1732 kommer den första sändnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
