Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk konsthistoria. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk konsthistoria.
283
gen af franska konstnärer, och den
räknar bland sina medlemmar så pass
betydande män som Taraval och J. PIi.
Bouchardon, hvilka bägge lämnat varaktiga
■spår inom tidens svenska konstverksamhet.
Ur den undervisning de franska
konstnärerna, framför alla Taraval, samtidigt
med en liflig produktion meddelade åt mer
eller mindre lofvande ämnessvenner,
framväxte den svenska konstakademien, hvars
första officiela benämning, stadfäst d. 10
mars 1735, lyder Kongl. Ritareakademien.
Namnet antyder arten af den undervisning,
som inom akademien idkades; med tiden
utvecklas emellertid anstaltens verksamhet
därhän, att när 1772 kunglig stadfästelse
sökes och året därpå beviljas å
akademiens nya fullständiga stadgar, namnet med
full rätt ändras till Kongl. Målare- och
Bildhuggare-Akademien. Sent omsider,
när den släkt af framstående arkitekter,
som kan betraktas som Tessinarnes andliga
afkomlingar i rätt nedstigande led, är på
väg att utdö och bristen på
byggnadskonstnärer blir allt mer kännbar, införlifvas äfven
arkitekturen med akademiens
undervisningsverksamhet. Detta är anledningen till den
nya titel, som 1810 tillägges akademien,
och hvilken den sedan dess behållit: Kongl.
Akademien för de Fria Konsterna.
Hade arkitekturen under större delen
af 1700-talet varit främmande för
akademiens undervisningsverk, så hade den
därför icke varit främmande för akademien
som konstanstalt i allmänhet. Som redan
antydts, stod akademiens upprättande i det
allra närmaste samband med
slottsbyggnaden, hvars konstnärliga ledning var
anförtrodd åt öfverintendenten, och af detta
förhållande var det en helt naturlig följd,
att öfverintendenten också blef akademiens
preses. Härigenom kom akademien att
under större delen af 1700-talet presideras
af landets förnämste arkitekter, sålunda en
tid af Hårleman och under hela 28 år af
Carl Fredrik Adelcrantz, och man skulle
med anledning däraf väntat, att förf. till
konstakademiens historia i de bägge kapitel
han ägnar den akademiska konstutöfningen,
något närmare än som skett ingått äfven
på den svenska arkitekturens historia.
Hvad han däremot med ali nöjaktighet
ådagalägger är arten af den konstanda, som
besjälar såväl de styrande som allmänheten.
Under frihetstiden är det ingalunda något
skönhetsintresse, som ligger bakom de
vackra uppoffringar man gör för konsten
och dess institutioner; det är, som förf.
uttryckt det, ett nationalekonomiskt intresse,
och han kunde hafva tillagt, att det äfven
är af ett traditionelt intresse för konsten
som statsprydnad: man sträfvade och
verkade för konstens blomstring, därför att
konsten af gammalt ansetts för en skön
prydnad för stater, på samma gång man
gynnade de inhemska konstnärernas
utveckling för att dymedels blifva
konstnärligt oberoende af utlandet, och hyste
ett innerligt förtroende till konstens
förmåga att höja den inhemska industrien.
I denna sista tanke hade nog frihetstidens
män rätt —- liksom också på sitt vis
i de öfriga — ehuru de icke själfva
fingo upphämta skördarna, där de väntat
sig dem. Vår rika Gustavianska
konstindustris historia är visserligen ännu icke
skrifven, men den torde komma att
ådagalägga det innerliga sambandet mellan
frihetstidens konstindustriela intressen och
denna konstindustris kraftiga uppblomstring.
För konsthistorien mest gifvande äro i
Looströms arbete de kapitel, som ägnats
åt »den akademiska konstutöfningen» och
hvilka behandla akademiens ledamöter och
lärjungar ur konstnärskapets synpunkt. Om
också förf:s kritik här visar sig vara mera
nykter och förståndig än i egentlig mening
inträngande, så är å andra sidan hans
kännedom om tidens konstalstring så
omfattande och fyllig, hans blick för den
historiska utvecklingsgången så oförvillad
och klar, att läsningen af hans
framställning gifver ett mycket gediget utbyte. Och
då han rör sig så godt som uteslutande
med »akademiska» konstutöfvare, så ligger
redan däri en borgen för att han ej af
kärlek till sin hufvuduppgift kunnat
förledas att styfmoderligt behandla en viss
grupp konstnärer till en annans fördel —
något, som i konsthistoriska skrifter
ingalunda är sällsynt. Visserligen är det
därför icke sagdt, att man kan utan vidare
godkänna som slutgiltiga de omdömen, han
fäller öfver våra äldre konstnärer; sålunda
förefaller han öfver höfvan sträng mot Carl
Gustaf Pilo och Roslin, medan han å andra
sidan nog starkt förälskat sig i Lorenz
Pasch d. y. och Per Krafft d. ä. Pilo,
hvars kolorit dock har en för hans tid rätt
ovanlig karakter och stundom röjer studier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>