Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk konsthistoria. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
edv. alkman.
af en konstnär, som samtiden klent
värderade, nämligen Rembrandt, förklaras vara
torr och kall i färgbehandlingen, medan
Roslin beskylles för att vara en af de
ytligaste bland sin samtids mera framstående
konstnärer.
Jag fruktar, att Looström i sin kritik
af Roslin ej riktigt låtit »detta vara detta».
Roslin var hufvudsakligen porträttmålare,
och en af fordringarna på en porträttmålare
är tydligen förmågan att återgifva det som
karaktäriserar modellen. Denna förmåga
anser Looström honom sakna. »Människan
var ämnet för hans konst, men sällan kom
människan till sin rätt i densamma». I
detta omdöme ligger, enligt vårt
förmenande, felet i förfis uppfattning af Roslin.
Trots det att han var porträttmålare,
så var det ej »människan», som var ämnet
för hans konst, utan den samtida
människan, och icke nog därmed, utan samtidens
förnäma människa. För denna människa
var det ingen »oväsentlighet» att dräkten
med broderier och spetsar vittnade om de
kära omsorger, som ägnades den af ägaren.
Man dömer i allmänhet ej hunden efter håren
eller porträttet efter kläderna, men aldrig är
denna sats mindre sann än just i fråga
om den tid och de människor, det kom
på Roslins lott att öfverföra på duken.
Ur vår tids synpunkt äro dessa människor
höjden af konvenans; de ha ett gemensamt
leende, en kvickhet, som rör sig i en viss
bestämd stil, en belefvenhet, som består i
att i alla hänseenden gå i takt med
hvarandra: allt detta är »väsentligheter», som
man hos få af tidens konstnärer kan varsna
så klart, som hos Roslin. Hos honom
kommo dessa människor oftast till sin rätt,
hvarken till mer eller mindre, och detta
är ej ett fel, utan en förtjänst. Han har
uppfattat, att i den svenska som den franska
ancien régimes förnäma värld
individualiteten var omsatt i konvenans: där
undantag funnos från denna regel, gjorde han
också, som Looström äfven erkänner,
undantag. Och då man icke har någon
anledning att jäfva det mycket klarsynta
omdöme, som Looström själf fäller om
rococo-tidens konst, nämligen att den har ett
afgjordt realistiskt skaplynne, så blir Roslin
genom sina här framhållna egenskaper en
af tidens mest typiske och mest trovärdige
konstnärer.
Den punkt i Looströms arbete, där
man känner sig minst öfvertygad af
författarens framställning, är redogörelsen för
akademiens ställning till de konstnärliga
nationalitetssträfvanden, som uppträdde i
vårt århundrades andra decenium och
kulminerade i den götiska
konstutställningen 1818. I sin ifver att rentvå
akademien från hvarje spår af oginhet gent
emot göterna och med dem liktänkande
går han ända därhän att påstå, att den
strid mellan akademi och göter, som
flera år var brännande och som nådde sin
största hetta med anledning af de senares
själfständiga konstutställning 1818, mindre
gällt sak än person. »Saken var helt enkelt
den, att några med den akademiska
undervisningen missnöjde unge män gjorde
opposition mot akademien och därunder slöto
sig till den nya riktningens målsmän, hvaraf
åter partiintresset fann med sin fördel
förenligt att påstå, det akademien motarbetade
de s. k. nationella sträfvandena».
Saken var dock knappast så enkel.
Akademiens preses Fr. S. Silfverstolpe hade
i sitt tal på akademiens högtidsdag 1815
inskjutit en tirad om den antika mytologien
såsom »oändligt öfverträffande de råa och
vidunderliga fostren af de äldsta nordiska
folkslagens inbillningskraft». Denna tirad,
som förf. finner »obetänksam», men från
hvilken han söker fritaga akademien genom
att låta den stå som talarens privatmening
(i så fall framförd så officielt som gärna
möjligt), hade sin betydelse och säkerligen
också sin anledning i en kort förut timad
händelse inom den svenska konstvärlden.
I. G. Sandberg, J. von Breda och Bengt
Fogelberg, samtliga agréer vid akademien,
hade året förut stiftat Sällskap för
konststudium, hvars uppgift bl. a. var att verka
för de nordiska myternas användning i
bildande konst. Missnöjde med den slappa
och ensidiga undervisning, som meddelades
i akademiens skolor, hade nämde konstnärer
därjämte öppnat en privat konstskola, och
de hade för afsikt att 1815 samtidigt med
akademien anordna en egen
konstutställning. Om det också kan vara sant, att
första anledningen till denna opposition
mot akademien blott gällde undervisningens
bristfälligheter, så styrktes och härdades
den genom kärleken till de nationella
idéerna, för hvilka opponenterna väntade sig
föga stöd af akademien, en uppfattning,
som man ju också hade full rättighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
