Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk konsthistoria. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk konsthistoria.
287
Men jag hörde ordet individualism
nämnas. Det kom visserligen i litet grand
oväntadt sammanhang, det användes för att
särskildt utmärka vårt århundrades konst
gent emot det förflutna. Vill man däremot
finna ett uttryck för den önskan, som sedan
renässansens första dagar besjälat den
europeiska konsten, en önskan, som väl kunnat
klappa svagare i sådana tider, då hon
slumrat eller kommit i strid med sig själf,
men som alltid förnummits i friska
morgontimmar eller så fort den inre jämvikten
vunnits åter — ja, då känner jag intet
bättre ord och ingen mera träffande tanke
än individualismen. Renässansens stora
fynd var individen, människan skild från
människan, den enskilde som suverän, som
härskare öfver ett personligt rike, och
renässansens konst skyndar att tillgodogöra
sig fyndet. Den italienska renässansen
framgick ingalunda »direkt och konsekvent
ur studiet af antiken», den var tvärtom så
inkonsekvent i förhållande till antiken som
gärna möjligt. Antiken var för henne blott
ett af medlen, låt vara det käraste, att lära
känna sig själf. Men när hon kom så långt,
att hon kunde uppfatta sina egna drag,
märkte hon till sin förvåning, att de voro
helt olika antikens.
Och i detta hänseende var barocken
alis icke »renässansens afkomling på
sido-linien». Den hade den legitime arfvingens
alla låter. Dess pompösa och muskelstarka
konst vittnar om, att 1600-talet var de
bred-axlade personligheternas, de storvulna
öfver-tygelsernas, Ludvig XIV:s och de
Corneille-ska hjältarnes eget århundrade. Och att vår
egen tid till gunst frånkänna detta
århundrade, hvars för tiden mest karakteristiske
målare heter Rubens och som kännetecknas
af de holländska och spanska
målarskolornas största mästarenamn, Rembrandt och
Velasquez, prägeln af starka
individualitets-sträfvanden, det är mer än ett vågstycke.
Hvad vår egen barockkonst beträffar, så
talar den högt och kraftigt, om än
obehändigt och med föga drifven färdighet,
om tillvaron af de personligheter, som
skapat våra stormaktsår och om lynnen af
samma art som Olof Rudbecks.
Och så vidare.
Vill man å andra sidan uppsöka
ögonblick af svaghet i detta personligheternas
intresse för personligheterna, då kan man
med största fördel vända sig till de senaste
decenniernas karaktäristiska företeelser inom
vårt århundrades konst. Där har man de
största utsikter att träffa konstnärer, som
krypa i stoftet för den kroppsliga naturen,
som medvetet och af alla krafter skrika ut
den konstnärliga personlighetens
ödmjukhetsplikter gentemot den yttre verkligheten och
i hvilka de individuella krafven varit så
föga lefvande och verksamma, att de för
sina konstnärliga behof vändt sig till rent
mekaniska procedurer, konstnärer, som satt
på sitt program den fria luften och samtidigt
stängt sin individualitet inne i en liten
camera obscnra. Men har jag förstått
meningen rätt, så var det ju denna konst,
som »framför allt var individualismens».
Herr Nordensvans stora principiella misstag
är, att han velat sätta likhetstecken mellan
individualism och realism.
Jag vill visst icke förneka, att vårt
århundrade utmärkt sig för stora och lifliga
konststräfvanden, men det vore en
närsynthet, mot hvilken inga brillor hjälpa, att
för deras resultat se den äldre konsten
dunkel och skymd. Den som i Berlin
vandrar mellan Altes och Neues Museum,
i München mellan gamla och nya
pinakoteket, i Paris mellan Louvren och
Luxembourg, blir knappast sinnad att öfverskatta
konstens senaste epok. Men vid en
närmare betraktelse fylles han af en hjärtlig
medkänsla, född vid åsynen af de många
svårigheter, med hvilka vår tids konst haft
att kämpa. Den stora revolutionen vållade
ett afbrott i konstutvecklingen liksom i så
mycket annat: Katalogen öfver 1793 års
salong ber formligen publikum om ursäkt
därför att i en tid, fylld af allvarligare
intressen, konstnärer öfverhufvud djärfvas
existera, och sällan torde den bildande
konsten hafva betydt mindre för lifvet än
i vårt århundrades början.
Särskildt är måleriet illa däran. När
konsten nu i förakt för rococon på nytt
tyr till antiken, så är det tydligt, att
måleriet måste förlora den traditionella,
säkra tekniken. Det enda land, där dessa
traditioner höllos uppe, var det land, på
hvilket revolutionen haft minsta inflytandet,
England, och England blir också i egentlig
mening moderlandet för nittonde
århundradets måleri. Därifrån hämta äfven våra
svenska målare vid sekelskiftet sina
färdigheter: Elias Martin inom landskapet och
Carl Fredrik von Breda inom porträttkonsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
