Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En syn. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SYN.
307
och mod och besinningslöshet låg i
denna fråga, men jag glömmer aldrig
ögonens ångest: »Nej,» svarade jag. »Han
säger, att ert bröst är angripet; det är
allt.»
Hennes blick släppte mig långsamt,
forskande: »Han tror, att jag kan
komma mig?» sade hon.
»Ja,» svarade jag, »han tror, att ni
kan komma er.»
»Om ni bedrar mig . . .», mumlade
hon, »om ni bedrar mig, då skall jag
hämna mig på er.» Och lion log som
i de stunder lion skämtade: »Jag skall
inte lämna er i ro, jag skall visa mig
för er som död, efter som de påstå att
alla, som heta Sienkiewicz, se spöken.»
»Säg inte så,» bad jag ovillkorligt,
halft allvarsamt och halft pä lek.
Men hon nickade ett par tre gånger
med det trötta hufvudet: »Ni vet — jag är
inte att skämta med,» sade hon. »Hvem
skulle jag lia hjärta att plåga? Mina
tillbedjare? . . . Det ha de på det hela
taget icke förtjänat. Min syster?. . . Hon
är omöjlig. Er?. . . Jag fick väl vända
mig till er . . .»
Hon såg på mig med sin
begabbande blick, men efter denna dag, då hon
sagt mig, att vi aldrig kunde bli vänner,
tycktes hon bättre kunna uthärda 111ig i
sin närhet. Det var jag, som fick stödja
henne under hostanfallen, jag, som
staplade upp kuddarna under hennes hufvud
— ty hon låg icke, hon satt i sängen
—, och en kväll, då jag jämkade täcket
till rätta, kände jag, hur hennes hand
häftigt fattade min. Jag såg upp: från
näsduken, som hon höll framför sina
läppar, föllo stora tungå droppar af blod.
Jag ville ringa, jag ville kalla på hjälp,
men hennes fingrar lågo som ett
järnband om min handled. »Det är
ingenting, det lindrar, jag känner till det från
Krakau,» hviskade lion andlöst mellan
blodströmmarne, som genomdränkte hen-
nes hvita dräkt. Hon ville icke se
någon oro, lion höll sig stilla inför sin egen
bestörtning, som om allt skulle gå öfver,
endast lion var lugn, men med korta
uppehåll fortfor blodstörtningen i tre
dagar, och när det var förbi, kunde jag
endast förundra mig öfver, att hon ännu
lefde. Hon låg där orörlig och blek som
döden; ansiktets marmorhvithet skiftade
i besynnerligt gula toner, och läpparna
hade icke färg. Då och då lyfte lion
upp ögonen med en lång sökande blick,
som var tung och mörk under
ögonhårens skugga, men lion sade ingenting;
jag förstod, att hon var rädd att lyss på
sig själf: »Jag vet icke, hur jag talar»,
flämtade hon en gång, »jag liar ju ingen
röst...»
Jag var nästan ständigt vid hennes
sida, men en afton befallde hon plötsligt,
kort och bestämdt, att jag skulle gå ut
och gå. Det hjälpte icke att göra
invändningar och jag vandrade igenom
parken, ut på slätten, bort mot Krzywczyce
moras. Det hade nyss regnat, och
kvällen var idel lugn och ljus och tystnad.
Höstliga dofter stego svala upp från
markerna, och månen lyste bakom en dunge
halft aflöfvade träd. Jag upplefde ett af
dessa ögonblick, då döden förlorar ali
sin skrämmande ängslan, då det tyckes
en så enkelt att förenas med det stora,
stilla lif, som lefves rundt omkring en —
med bladen, som långsamt förvandlas?
och marken, som hvilar sig till en ny vår,
och jag frågade, hur Jadwiga kunde vara
rädd. Men tanken på henne dref mig
hemåt, och när jag kom tillbaka, satt hon,
hvitare än månskenet, som föll på
hennes hufvudkudde, och sof i sin säng. Jag
stod länge och såg på henne; hon
tycktes mig så genomskinlig med sitt stilla,
smala ansikte och sina tunna händer-, som
hon lagt i kors öfver sitt bröst liksom
ville lion hålla tillbaka en Smärta.
»Hvarför ser ni så på mig?» frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
