Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En syn. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 6
jane gernandt-claine.
lion med denna röst, som knappast hade
lif: »Jag sofver icke, jag drömmer.»
»Hvad drömmer ni om, Jadwiga?»
Hon svarade icke, hon slog långsamt upp
sina ögon och såg förbi mig, ut i
ljusstrimman, och jag vet icke, hvilka
mån-skensängder hon gästade med det bleka
och strålande leendet på sina läppar.
»Jag är mycket bättre i kväll,»
hviskade lion, matt och lycklig. »Jag
känner, att jag skall lefva.»
Samma natt kämpade hon med sina
sista svaga krafter mot kväfningsanfallen,
som öfverväldigade henne, och lion
mumlade gång på gång, nästan utan röst:
»Inte dö. Jag vill inte dö. Jag vill lefva.
Lefva!» Plötsligt lyfte hon upp hufvudet
och såg på mig med en stor, skarp blick:
»Tror ni, att det går öfver?» frågade hon.
»Ja,» svarade jag, »det går öfver.»
Tre timmar därefter var lion död.
Hon låg som om hon sof med den
långa flätan öfver skuldrorna och lätt slutna
ögonlock, och jag väntade bara, att lion
skulle slå upp sina ögon och betrakta
mig så som första gången jag såg henne.
Jag vet icke, om det var skenet från de
höga vaxljusen omkring båren, men jag
tyckte det gled snabba, ironiska leenden
öfver hennes läppar, när Cosima
Zamoy-ska strödde hvita blommor öfver hennes
hvita svepning, och att det for en skum
skiftning af hot öfver hennes panna, då
jag redde ut de rika mörka vågorna af
hennès hår. Den gamla Chewdora
korsade sig med ett uttryck af ångest, när
lion gick förbi liket af panna Jadwiga
och en het, underlig oro tycktes
uppfylla detta stilla rum, där prästen sakta
mumlade sina böner.
Jag var så uttröttad af ansträngning
och vaka, att jag knappt kunde hålla
mig upprätt, när man sänkte hennes kista
i jorden: jag tänkte på den gäckande
mun och de längtansfulla ögon, som nu
gömdes därnere.
Så fort vi kommo hem från
begrafningen, hade grefvinnan Cosima och
jagett samtal. Hon var tvungen att nästa
morgon lämna godset, och nu frågade
hon — tämligen matt — om jag ville
fara med henne till Krakau, eller om jag
icke föredrog att stanna på Krzywczyce,
tills man hunnit träffa öfverenskommelse
med furstinnan om hvad som borde
göras för min närmaste framtid. Jag
förstod, att det icke gafs något val, och
jag svarade naturligtvis, att jag helst
stannade på slottet. Allt var 111ig för öfrigt
likgiltigt — jag föll ihop af trötthet, och
så fort jag kommit upp på mitt rum,
gick jag till sängs. — — —
Om natten hade jag en dröm. Jag
tyckte, att jag gick ensam i skymningen
på en öde väg, där marken var lial som
en fuktig lera; den vägen förde till ett
träsk och på träsket låg en kyrkogård
med en mur af kala popplar. Jag såg
mig om — det var mörkt: en hög
blåsvart himmel med bleka skyar, som drogo
öfver månen. Helt nära hördes ljudet af
vågor som invid stranden af en lugn sjö.
Det kom från kyrkogården, och när jag
gick dit in, såg jag, att grafvarna voro
till hälften täckta med vatten, som steg
och sjönk, steg och sjönk oupphörligt,
men stilla som slagen från ett lugnt hjärta.
Grafvarna lågo i rader, tätt invid
hvarandra, och voro alla lika — alla af hvit
marmor, huggen i formen af en bår med
sin hufvudkudde. Och på dessa kuddar
hvilade marmorliken af unga döda
kvinnor. Deras hår flöt ned på båda sidor
om ansiktet och täckte skuldrorna och
en del af barmen; deras läppar voro
slutna liksom ögonlocken, och jag såg, hur
lätt skuggan af deras ögonhår hvilade
mot kinden. De höllo sina händer
korslagda öfver bröstet, och det stigande
vattnet gled sakta öfver deras midja och
öfver deras armar. Aldrig högre. På
deras slumrande anleten sken månen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
