Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En syn. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SYN.
309
de vände alla sina blundande ögon mot
hans stilla och bleka ljus. »Jag vill se,
om jag känner igen någon ibland dem,»
sade jag. »Jag vill se, om jag finner
Jadwiga.» Och jag gick från graf till graf
och sökte henne. Jag böjde mig ned och
såg på alla de döda. De sofvo som
orörligt drömmande liljor, som stumma
svanor på en tyst, blek sjö, och alla hade
samma oföränderliga, evighetsdjupa, stilla
åskådande ro. »Hon är här icke,» tänkte
jag, »hon finns icke ibland dem,» men
när jag kom till den sista kullen i den
sista raden af grafvar och lutade mig
ned och betraktade den kvinnobyst, som
låg där, hvit som snö mot den hvita
båren, hörde jag en röst, som hviskade:
»Katarina.» Och marmorhufvudet talade,
men utan att röra läpparna: »Hjälp mig
upp, hjälp mig härifrån. Jag är inte död.
Jag är lefvande begrafven.»
»Jadwiga!» ropade jag och vaknade
vid mitt skri, men jag hörde det icke —
jag kände det innerst i bröstet som om
det var mitt hjärta som hade ropat. Och
mina lemmar voro förlamade af den
iskalla fuktighet, som betäckte dem. Jag
låg stilla och blundade. Jag såg icke
upp förr än solen brände tvärs igenom
mina slutna ögonlock och jag visste, att
det var morgon.
Hela dagen gick jag omkring som
en människa, hvilken icke kan göra sig
förtrogen med ljuset. Jag tyckte, att
skuggorna förföljde mig, jag öfverraskade
mig med att se efter, om icke de stängda
dörrarna hade öppnat sig bakom mig,
och en klocka, som slog, ett fönster, som
gnisslade på sina hakar, kunde komma
mig att ängslas och spritta till. Jag var
så utmattad, när jag lade mig om kvällen,
jag längtade bara efter att få sofva, och
likväl var jag rädd för sömnen. Jag
försökte hålla mig vaken, men en lam hvila
föll öfver mig. Om det sä gällt mitt lif,
tror jag icke, att jag förmått göra en
rörelse och jag visste det, jag var som
slagen i järn, och plötsligt började jag
lyssna, ty jag hörde steg — steg, som
jcke rörde vid golfvet. Det var hon,
som var i rummet -r- hon, Jadwiga —,
och hon kom bort till mig och lutade
sig tätt intill mitt öra och sade samma
ord som natten förut: »Katarina, låt
öppna min kista, jag är inte död, jag
är lefvande begrafven.»
Då hon hade talat, slet jag mig lös.
Min kropp spratt upp som ur en
domning, och min tunga fick förmåga att röra
sig. Men jag hörde icke mitt skri. Det
kväfdes inom mig, och jag trodde att jag
skulle dö — så slog mitt hjärta.
När hon försvunnit, såg jag ännu
hennes hvita ansikte. Jag såg ögonens
kvalda och längtande blick, såg hela den
långa, smala gestalten — isande att röra
vid, om jag vågat sträcka ut min hand,
men med pulsar, som brände, med ådror,
sugande som Golfströmmen i hafvet, och
med hågen som en osläcklig eld. Jag
bad som för mitt lif, att hon måtte lämna
mig i ro, men hon såg icke min fasa —
hon log däråt med sina döda läppars
hvita och känslolösa leende, och då hon
kom den tredje kvällen, frågade hon:
»Hvarför hör ni mig icke? Hvarför låter
ni icke öppna min graf?»
Men jag sade: »Hvarför kommer ni
till mig? Hvarför går ni icke till er syster?»
Och hon svarade: »Min syster kan
icke höra mig. Ni kan hörä mig,
Katarina.»
Morgonen därpå sprang jag halft ifrån
mina sinnen till byn för att få tala med
doktorn. Han skrattade åt mig. Panna
Jadwiga lefvande begrafven! Med sina
förtärda lungor? Hvad var det nu för
galenskaper. Jag hade vakat för mycket,
och nu kunde jag inte sofva — det var
alltsamman. Han gaf mig ett recept på
bromkalium och sade, att jag skulle gå
tidigt till sängs och icke tänka på några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
