Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Om individualismen hos Tolstoi. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR.
Om individualismen hos Tolstoi.
i
"f^len lära, som Tolstoi predikar med
re-formatorns hela, ogrumlade, starka tro
på lärans sanning och med optimistens ljusa,
fruktbärande tro på lifvets nybildningskraft,
är en, enligt hans åsikt, renad kristendom,
en kristendom återförd till stiftarens
ursprungliga, oförvanskade mening. Han vill för den
skull afkläda kristendomen alla senare tiders
tillsatser: de kyrkliga dogmerna, sjukliga
utväxter på den friska stammen, de yttre
former, stridande mot dess innersta väsen, som
påtvungos den, då den införlifvades med
staten, blef statsreligion, — de öfvernaturliga
element, som införlifvades med den samma
redan af dess första bekännare, och
hvarigenom de sökte vinna ett stöd för den ännu
späda telningen, utan att förstå, att de i och
med det samma våldförde sig på dess
naturliga växt. Ja, han vill som en förfalskning,
en missuppfattning bortskära hela den sida
af kristendomen, som hittills varit den
väsentligaste för dess bekännare, nämligen
odödlighetstron, tron på ett lif efter detta med
straff och belöningar eller med fortsatt
utveckling, tillfällig nedåtgång. Hvad återstår
då för Tolstoi af den kristna läran? Det
återstår en samling moralbud, råd och
anvisningar för det praktiska lifvet, ideela mål för
de mänskliga sträfvandena, en jordisk
lyckolära, som fått sitt klaraste och fullaste
uttryck i Kristi bergspredikan. Han upprepar
det gång på gång: kristendomen är icke en
mystisk lara om öfvernaturliga ting, den är
en praktisk sedelära, ett rättesnöre, ett
vägledande ljus för människorna i detta deras
jordiska lif, det enda, som de känna.
Det är dock icke allt. Dessa moralbud
utgöra dock icke kristendomens hela innehåll.
De äro snarare det förgängliga skalet om
kristendomens oförgängliga kärna, hvilken, då
den blott funnit sin rätta jordmån, skall växa
till ett härligt träd, mäktigt af en oändlig
utveckling. Och denna kärna, den är en
fullständigt ny lifsuppfattning, en lifsuppfattning
af högre art än någon af dem, som hittills
legat till grund för människornas vilja och
handlingar. Dessa föregående lifsuppfattningar
hafva, säger Tolstoi, varit tvänne: den, som
är utmärkande för människorna på det dju-
riska stadiet, och som sätter tillfredsställandet
af de personliga drifterna och begären som
lifvets mål; den som är utmärkande för
människorna på det sociala stadiet och som
sätter tillfredsställandet af en hel människogrupps
vilja som lifvets mål. Nu har kristendomen
gifvit den tredje, högre, ja, enligt Tolstoi väl
definitivt högsta lifsuppfattningen, enligt
hvilken människans lif innefattas hvarken i
hennes egen personlighet eller i en samling af
personligheter, utan i lifvets ursprung och
källa: Gud, och enligt hvilken lifvets mål är
uppfyllandet af Guds vilja, som är kärleken.
Det är om denna Tolstois kristna
lifsuppfattning, som jag här vill tala. Liksom
Tolstoi sökt afkläda kristendomen alla dess
mystiska element för att komma till dess
verkliga, lefvande kärna, så vill jag försöka
afkläda c!en Tolstoiska uppfattningen den
mystik, från hvilken han trots allt icke kunnat,
kanske icke velat frigöra densamma, för att
påvisa hvad jag anser vara dess verkliga
innebörd. Det är möjligt, att jag därvid hamnar
vid en ny mystik, men jag tror åtminstone
att denna skall, så att säga, ligga själfva
frågan närmare, vara mera samhörande med den
samma. Mystiken kunna vi icke undgå vid
dessa de djupaste lifsfrågorna, så länge själfva
lifvet är en mystik, men vi kunna komma
därhän att låta uttrycket och tanken i det
närmaste täcka hvarandra. Det är detta jag
anser, att de icke göra hos Tolstoi. Det
uttryck, han använder för att klargöra sin
uppfattning, medtager ett elerr.ent, som, om äfven
väsentligt för honom personligen, dock icke
synes mig vara det för den abstrakta idén.
Och jag ville söka frigöra denna från den
rent Tolstoiska mystiken för att såmedels
lättare kunna visa dess samband med andra
skenbart motsatta tankeströmningar.
Hvad menar Tolstoi med detta lif i Gud,
detta guddomliga lif (vie divine), och, som
han äfven kallar det, det allomfattande lifvet
(vie universelle)? Det är naturligtvis ett rent
religiöst begrepp hos honom, och vi kunna
därför icke begära någon klar formulering af det
samma. Så snart han vill förklara det,
förklarar han det i själfva verket — med det
själft. Han säger: det består däri, att vi
älska allt och alla, icke för deras egen skull,
icke heller af något själfviskt intresse, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
