Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Om individualismen hos Tolstoi. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
TOR HEDBERG.
som utgångspunkten hos båda är den samma,
nämligen framhäfvandet af individen gent emot
samhället. Därför stämma de också nästan
fullständigt öfverens i sin kritik af detta
samhälle. Och att de sedan skilja sig så vidt åt,
den ene stannande vid ett ideal af ett vildt,
hänsynslöst allas krig mot alla, i hvilket den
starkaste blir segraren, höjande sig på de
andras axlar till sin värdighet af öfvermänniska,
den andre åter vid ett ideal af paradisisk
frid, det är blott den naturliga konsekvensen
af deras olika sätt att uppfatta
individualismen. Nietsche tar nämligen med, synes till
och med lägga hufvudvikten på den rent
sinnliga individualismen, den drifternas, begärens
och först och främst härsklystnadens
individualism, som Tolstoi tror sig kunna förneka,
— och i och med det samma måste deras
vägar löpa åtskils. Men hvad jag vågar
påstå är, att deras läror endast äro olika utslag
af samma tidsriktning.
Jag tror vidare, att en af de djupast
liggande orsakerna till det segertåg, som den
Ibsenska dramatiken för närvarande gör
genom Europa, är att söka däri, att det här
först och främst är individualismens problem
som behandlas. Det är i allmänhet riskabelt
att profetera, men den profetian torde man
dock nu, då Ibsens produktion föreligger i
antagligen afslutadt skick, kunna våga, att
han för framtiden kommer att framstå såsom
i första rummet individualismens skald. Hvilka
ämnen han upptagit till behandling, hvilka
samhällsspörsmål han dryftat, har det alltid
varit ur synpunkten af individens rätt, som
han behandlat dem, — det är individens
kamp, seger eller undergång han skildrat, och
konflikten har alltid knutit sig samman om
häfdandet af den individuela personligheten.
Och ehuru man har ytterst få direkta
uttalanden af honom att stöda sig på, finns det
dock ett och annat, som ganska skarpt
accentuerar hans ståndpunkt, såsom det ofta
citerade uttalandet med anledning af
Pariskommunen:
»Ar det icke uselt af kommunen i
Paris, att den gått och fördärfvat min
förträffliga statsteori eller rättare icke-stats-teori! Nu
är idéen ödelagd för långa tider.–Men
den har en sund kärna i sig, det ser jag så
klart, och en gång skall du nog blifva
praktiserad utan ali karrikatyr.»
Jag vill slutligen påpeka hvad man skulle
kunna kalla för »den estetiska
individualismen», — hvilken börjat spela en allt mera
framträdande roll inom de senare årens konst
och litteratur, och om hvilken, bland annat,
engelsmannen Wildes nyligen till svenskan
öfversatta bok: »Lögnens förfall» kan gifva
en i det stora hela synnerligen karakteristisk
och hvad så väl dess förtjänster som
svagheter beträffar uttömmande belysning.
Hvad nu Tolstoi angår, representerar han
det religiösa elementet i hela denna
idérörelse, eller, kanske rättare uttryckt, han
har öfverflyttat den på det religiösa området.
Detta religiösa har framträdt så starkt, så
starkt betonats af honom själf, att det nästan
alldeles undanskymt den verkliga, tills vidare
endast teoretiska innebörden af hans lara.
Måhända har den icke ens från början varit
klar för honom själf, i alla händelser kan i
detta afseende en bestämd utveckling spåras
hos honom, — och särskildt i hans sista
arbete: »Le salut est en vous» finner man
många ställen, där han, lyckligare än
någonsin förut, formulerat sin uppfattning af
individualismens problem, om ock ännu
motsägelser och dunkelhet förekomma. Det
karakteristiska och betydelsefulla hos honom såsom
en individualismens förkämpe är då det, att
han gjort sig till målsman för en så att säga
förandligad individualism, en individualism,
så vidt möjligt renad från sinnevärldens
inflytelser. Han har härigenom, enligt min åsikt,
anvisat den enda möjliga och riktiga väg, på
hvilken individualismen kan gå emot en allt
rikare och fullkomligare utveckling, en väg,
på hvilken den icke såsom hos Nietsche
hamnar i en återvändsgränd, och han har på
samma gång, genom att sammanknyta den
med kristendomen, gifvit den stödet af en
nedärfd och förtrogen lifsuppfattning.
Jag har med denna min uppsats, som jag
väl känner i mycket blifvit ofullständig och
endast antydande, velat påpeka en sida af
Tolstois senare skriftställarskap, som jag
anser hittills blifvit för mycket förbisedd, och
framhålla en synpunkt, som jag anser vara
af väsentlig vikt för den rätta uppfattningen
af hans religiösa och sociala sträfvanden. Jag
har vidare velat framhålla, att den tankegång,
som ligger till grund för denna hans
verksamhet, icke är att betrakta som utslaget af
ett enstaka psykologiskt fenomen eller af en
för oss västerländingar främmande
sinnesriktning, utan att den, ehuru väl naturligtvis
färgad af hans personlighet och den miljö, i
hvilken han lefver, har ett intimt om också icke
så påtagligt samband med en omfattande idé-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
