Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Finland i 19:e seklet. Af H. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND I I9:DE SEKLET.
331
net, hvars restauration tillhör 19:e
århundradets arbete på helande af de sår, hvilka äldre
tidehvarf tillfogat »stat och kyrka». Kapitlet
skildrar den kyrkliga författningen, liksom det
nästföljande behandlar »Lagstiftning, lagskipning
och förvaltning». Så följer »militären»,
»Finanserna» och en helt kort uppsats om
»Folkmängden:. Sociala Förhållanden». — »Den skefva läran
om antagonismen mellan arbetet och kapitalet
har icke vunnit insteg hos arbetarne i
Finlands fabriksindustri» skrifver Mechelin.
Vidare antecknar han, att »de friska vindarna
under reformperioden från 60-talet fullständigt
bortblåst hvad ännu fanns kvar af
aristokratisk kastanda» och att »ståndsskillnadens
utjämnande icke efterträdts af någon sådan skarp
söndring i öfverklass och underklass, som i
en del andra länder gjort sig gällande». Äfven
det finska språkets insteg i de högre
samhällslagren är af stor social betydelse.
Nationalhushållningen behandlas af E.
Schy-bergsson. Det svenska och ryska sedelmyntet
i Finland, innan finskt mynt uppkom, vållade
mycken olägenhet och osäkerhet. När det
svenska sedelmyntet 1840 landsförvistes,
inväxlades under de närmaste åren omkr. 7
millioner kronor från Finland i svenska
riksbanken, mot metall eller vexlar, hvilka
användes att i Petersburg inköpa silfverrubler.
i 860 fick Finland eget mynt (mark = 1/i
rubel silfver = 1 franc), och öfvergick 1877 till
guldmyntfot. Finlands finanser och bankväsen
äro i bästa skick.
Om Landtbruk, industri, handel skrifver
Mechelin ett med många bilder illustreradt
kapitel, där hushållssällskap, hypoteksförening,
mejerihandtering, stora landtbrukare och
landt-brukslitteratur först omnämnas, därefter
järnbruk, sågverk, pappersbruk m. fi., tekniska
läroanstalter och industristyrelsen,
navigationsskolor o. s. v.; kanaler och järnvägar, tekniskt
och administrativt, behandlas af F. Heikel.
Nu vidtager Allmänna undervisningsväsendet.
Universitetets rektor, prof. Rein, beskrifver
högskolans tillstånd. Höstterminen 1892 voro
af 1,852 inskrifna studenter 1,043 närvarande;
5 5 kvinnliga studenter voro inskrifna. A.
Ramsay skildrar elementarläroverken, ett ganska
märkligt kapitel i den finska utvecklingen, ty
här finna vi språkstridens mest praktiska fält.
Skolan är i Finland helt och hållet skild från
kyrkan och har sitt eget styrelseverk i
Helsingfors. 1841, 1856 och 1872 utkommo
nya skolordningar. Lärarebildningen är väl
tillgodosedd. 1893 har Finland 16 klassiska
lycéer (9 med finskt undervisningsspråk, 6 med
svenskt, ett med båda språken), 7 real-lycéer
(5 finska, 2 svenska), 15 elementarskolor (8
svenska, 6 finska, 1 tvåspråkig), 1 1
statsflickskolor samt ej få privata samskolor.
Skolbudgeten uppgick 1893 t’" 2,600,000 finska
mark. Rymliga och vackra skolor ha
uppbyggts i städerna. »Portarna ha öppnats för
Finlands hela ungdom, oberoende af språk och
samhällsställning. I vidare kretsar än förr
sprides nu den högre bildningens ljus».
Tor-pares, handtverkares och småborgares söner
utgjorde 1892 18,% af statslyceernas elever,
deras döttrar 14 af statsflickskolornas.
Elever vid de till universitetet förande
skolorna voro samma år 5,212, af hvilka 588
flickor i samskolorna.
Och nu öfvergå vi till Folkskolan, äfven
den fullkomligt skild från kyrkans styrelse,
om än församlingspastorn äger rätt att
kontrollera religionsundervisningen i socknens
skolor.
Det är Uno Cygnæus Finland har att tacka
för 1866 års folkskolestadga och den
nuvarande folkskoleorganisationen, med goda, för
kallet uppfostrade lärare, hvilka genomgått
4-årig seminariekurs, därunder sammanhållna
i internat och öfvade i normalskolor. Vid
seminarierna finnas lektorer i slöjd och
verkmästare för verkstäderna; handarbete är
läroämne i folkskolan. Hvarje stad har sin
folkskoledirektion och sin folkskoleinspektör,
landsskolorna indelas i 12 distrikt med hvar sin
inspektor, som uteslutande ägnar sig åt kallet;
hvarje kommun har sin skoldirektion, i
hvilken ingen präst är själfskrifven medlem.
Folkskolans öfverinspektör är medlem af
skolöverstyrelsen. Skoltvång för landsbygden
finnes ej, och dock växer skolornas antal i stor
skala. Lärare har af staten 800—1 200 mark,
kvinna 600—900 mark, kommunen bidrager
med naturaförmåner och oftast penningelön
därutöfver. Efter 30 år får lärare pension;
pension ges äfven lärares enka och minderåriga
barn. Städerna få af staten 2 5 % af sin
folkskolebudget. Särskilda sällskap äro bildade
för folkskolans stöd, ett för den svenska, ett
för den finska. Sällskap för utgifvande af
folkskrifter verka äfven på båda språken —
mer än hundra skrifter äro redan utgifna —
och anställa periodiska folkfester på olika
platser inom landet, därvid tal, sång,
öfverläggningar och föredrag förekomma. »Med hela
styrkan af en lifligt känd sanning
genomtränger det finska samhället den tanken, att bild-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
