Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Praktbyggnaderna på Akropolis i Atén. En öfversikt af deras byggnadshistoria. Af N. F. Sander. Med 8 bilder och 1 karta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
N. F. SANDER.
Jag ser mig om, ser Lykabettos
sin skugga ge åt dal och slätt;
af timjan doftande Hymettos
står skiftande i violett.
Men stålblå du på afstånd höjer,
Pentelikon, din gafvelkam;
förbi din fot Kefissos böjer
sin silfvertråd och sorlar fram.
Där lägrar sig liksom ett glimmer
längs Parnes’ berg. Hvad växling ny!
Från blått och grönt dess lätta skimmer
går öfver nu i rosensky.
Det enda moln, mitt öga finner
vid horisonten, djärfs att gå
ljusbringaren förbi: det brinner,
och himlen tycks i lågor stå!
Farväl, du skönaste af dagar!
Med dig förtonar nu min sång.
I spegelbild blott mig ledsagar
din morgonväkt, din solnedgång.
Pilgrimen vänder snart tillbaka
bland storm och snö kring hemmets tjäll;
där skall ditt ljusa minne vaka
i nordens skumma vinterkväll.
Atenarne hade i perserkrigen inlagt
en oförgänglig ära och stodo nu på
höjden af makt och anseende; deras stad
var den yppersta i Grekland. Men
afunden och hatet sofvo icke. Jag sade
ofvan, att det peloponnesiska kriget
utbröt, då Propyleerna voro färdiga, eller
år 431 f. Kr., icke utan en framkastad
misstanke, att Perikles själf underblåst
och föranledt detta krig för att från sig
afvända den växande illviljan.
Spartanerna och deras bundsförvandter hade
länge knotat, och några af Aténs egna
bundsförvandter klagade öfver förtryck
och voro opålitliga. Under de första
krigsåren inföllo nämligen spartanerna i
Ättika och härjade landet, men kunde
ingenting uträtta mot Atén och dess
starka befästningar, där en stor
människomängd var sammanförd. De stridslystne
ville städse tåga ut och våga en
afgörande strid, men Perikles förstod alltid
att hålla dem tillbaka.
Under det andra krigsåret uppkom
den förfärliga pesten, hvilken bortryckte
många tusental af medborgare och
krigare, och samhällsbanden voro i
upplösning. »När det onda tog öfverhand,
vände sig människorna, som ej visste
hvad som skulle hända dem, till förakt
för både gudomliga och mänskliga lagar»,
säger en samtida häfdatecknare. »Denna
sjukdom gaf än vidare första anledningen
till laglöshet äfven i andra afseenden. Ty
lättare vågade man nu göra det, som
man förut dolde och ej efter sin lust
kunde företaga, då man såg så plötsliga
omskiften, de välmående hastigt dö, och
dem åter, som förut ägde ingenting, i en
hast komma i besittning af de förras
egendom».
Perikles hade att uthärda många
anfall af komediförfattare och
smädeskrif-vare, hvilka mot honom öfvade ali den
fräckhet, hvaraf de voro mäktiga.
Härtill kommo husliga sorger. Den äldste
sonen, som var en ohjälplig slösare,
vållade fadren många bekymmer. Då den
yngre sonen bortrycktes af pesten, utbröt
den tröstlöse fadern i klagan.
Som man likväl icke i sak vågade
eller med fördel kunde angripa Perikles,
hade man redan före krigets utbrott och
ännu mer efter detsamma börjat vända sig
emot hans vänner. Så emot Aspasia, som
beskylldes för gudlöshet och att hafva
lockat friborna kvinnor till olofliga
umgängen. För att vända oviljan emot
Perikles anklagade Diopeites för förakt
för gudarna alla dem, som hållit
föredrag om sol- eller månförmörkelser eller
sökt på naturligt sätt förklara
jordbäfningar och dylika företeelser. Härmed
åsyftades främst Anaxagoras. Man
ropade äfven högt därpå, att Perikles skulle
aflägga räkenskap för förvaltningen af
statens medel. Med möda lyckades
Perikles få Aspasia frikänd, såsom man sade
därigenom, att han med gråtande tårar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
