Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från rimkrönikans tid. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN RIMKRÖNIKANS TID.
355
dragit sig in i en källare och försvarade
sig där mot den stora hopen af fiender,
som ville tränga in och döda dem. Två
af dem stodo vid ingången och nedlade
en hvar, som ville komma dem för nära,
och framför dem bildades stora högar
■af lik.
Då bjödo hedningarna dessa riddare,
att de skulle få behålla lifvet, om de ville
blifva deras fångar. Men de visste ej
hvad som var bäst, att dö eller att lefva,
utan voro tvehågsne. Och medan de
betänkte sig, höllo hedningarna fred.
Under tiden hände det, att den gamle
riddaren stigit upp ur sin bädd, och tack
vare villervallan och den tunga röken
hade det lyckats honom att draga
kläderna af en fallen hedning och ikläda
sig dem. Han hörde, att hans folk ännu
kämpade, och han ville ut i striden, ty
det syntes honom bättre att dö för vapen
än att kväfvas i sin bädd. Då han kom
ut på borggården, såg han, att riddarne
voro instängde i källaren och hörde, att
de öfverlade om att gifva sig. Då gaf
han sig till att springa in till dem.
Men då riddarna sågo en man, klädd
som en hedning, komma rusande in i
källaren, höggo de till honom. Och det
var den gamle riddarens egen sven, som
gaf honom banesår. Men då de, strax
som han var fallen, kände igen honom,
blefvo de öfver måttan bedröfvade och
grepos af stor räddhåga.
Men svennen, som slagit sin herre,
föll på knä bredvid honom och hviskade:
»Herre, om du ännu har makt att höra,
så hör mig. Hvad har du gjort, efter-
som Gud tillstäder, att du faller för
vänners hand? Säg det, så att jag ej må
sönderfrätas af ånger!»
Den gamle låg ganska leende. »Jag
har ett sönderhugget radband om min
hals», sade han till svennen, »du skall
taga det och lämna det till marsk
Torgils. Och du skall säga honom, hur jag
tjänat Gud och honom som en
riddersman.»
»Herre», utbrast svennen, »de säga,
att det är din skull, att fästningen är
förlorad. Vill du ej säga mig, om det är
till straff för detta, som Gud tillstadt, att
du fallit?»
Den gamle log helt fridfullt:
»Marsken får vara som Gud fader i himmelen
och nöja sig med att jag älskat honom
väl, fast jag tjänat honom illa.»
»Säg herre», upprepade svennen i
sin ångest, »känner du ej, att du
förverkat ditt lif med din hårdhet mot oss
alla?»
»Du talar ord, som jag ej kan fatta»,
sade riddaren. »Men jag beder dig och
eder alla, som ännu lefva, att I försaken
dödens lycka, huru hårdt det än må
synas eder att försmäkta i hedningarnas
fängelsehålor, då vi, som fått njuta döden,
följa vår herre in i paradisets borg. Utan
mottagen förlikningen, ty nu är bragden
gjord, och några måste lefva för att
vittna om den. Och sägen marsken, att
vi alla måste fördärfvas, på det att hans
storhet skulle bli känd, ty aldrig kan
någon vederfaras större heder än om
människor för hans skull vilja så
mycket lida.»
•S i ■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
