Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Emil Sjögren som viskompositör. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL SJÖGREN SOM VISKOMPOSITÖR.
369
detta specielt norska, och man behöfver
icke höra många takter af en norsk
kompositör, för att erfara återklangen af hans
nations folkmusik.
Till och med i en så kultiverad
komposition som Griegs kvartett är den
taran-tella, hvarmed den slutar, så utomordentligt
norsk tiil sin karakter, att hvarken
taran-tellans namn eller rytm ett ögonblick
framkallar något slags sydländskt intryck. Man
kan endast tänka sig norrmän datisa den.
De svenska folkvisorna utmärka sig icke
genom någon särskild egendomlighet.
Hvad som hufvudsakligen är dem eget,
är en ovanlig grad af skönhet. Så tjusande
i klangen och så omväxlande i karakteren
som de svenska äro knappt något lands
folkvisor.
De heroiska, de uppsluppet glada, de
djupt vemodiga, alla ha träffat rätta tonen
för hvad de velat uttrycka och utsjunga i
växlande skönhet.
Detta starka skönhetssinne och denna
förmåga att kunna sätta sig in i de mest
olika stämningar är också hvad som
utmärker de bästa svenska kompositörer. Det
var betecknande för Söderman, och det är
det i ännu högre grad för Emil Sjögren.
Om man icke visste, hvad för landsman
han är, skulle man kanske icke så lätt
kunna gissa det. leke tysk, icke fransman,
icke italienare — det hör man nog. Men
intet frappant nationelt betecknar honom
heller som svensk, utom just denna
egenskap att vara uppfylld af skönhetskänsla
och att kunna uppfatta allt möjligt
olik-artadt mänskligt.
Ju mera man fördjupar sig i hans visor,
dess mera ser man, att han i dem har nått
en fullkomlighet och en mångfald, hvartill
knappt någon annan viskompositör visat
maken.
Liksom den moderna målarkonsten har
upptäckt friluftsmåleriet, ljusverkningarna
ute, —- och detta är utan tvifvel hennes
största eröfring, — så har den moderna
musiken också upptäckt alldeles nya
klangfärger, en rikedom af clair-obscurer, af
ljusverkan och färgprakt i harmoniföring
och instrumentering, som alldeles säkert är
ett pius.
Att det finns kompositörer, som
missbruka dessa nya och rika medel till att
med dem bedrifva ett tomt koketteri,
bevisar icke, att de i och för sig äro ett ondt;
Ord och bild, Jidje årg.
— men ju större materialet är, dess större
andligt innehåll fordras ju för att använda
det rätt.
Sjögrens genialitet är af den art, att
den i hvarje ögonblick genomtränger
formen med ett gripande andligt innehåll.
Alla de rikedomar af sköna harmonier,
han strör omkring sig, äro icke till för sin
egen skull. De äro den noga passande
omklädnaden för de tankar och känslor
han har på hjärtat, och man kan med
sanning säga, att icke en af dessa
harmonier kan uteslutas utan att efterlämna en
andlig saknad.
Redan Schubert och Scbumann använde
ackompagnemanget som en väsentlig del
af visan och hade en stark känsla af det
viktiga i att musiken nästan ord för ord
följde dikten. Sjögren har bragt denna
samverkan af ord, melodi och
ackompag-nemang till en ännu större fullkomlighet.
Hos en kompositör, som hufvudsakligen
är reflekterad, kan denna ständiga
uppmärksamhet för alla detaljer i en dikt leda till
pedanteri och bringa visan att falla sönder
i idel småfinesser. Men när en kompositör
har den poetiskt öfverskådande blick, som
Sjögren äger, blifva aldrig detaljerna
hufvudsaken.
Han uppfattar först dikten i dess
helhet, karaktären, stämningen, rytmen däri, och
sedan sätter han sina glansdagrar här och
där på de punkter, som särskildt förtjäna
uppmärksamhet. Sjögren har i hög grad
denna förmåga att kunna sätta sig in i de
mest olikartade stämningar — jag skulle
vilja säga atmosfärförhållanden. De sånger
han har skrifvit till texter, som behandla
nordiska, sydländska, orientaliska ämnen,
äro inbördes högst olika.
Sjögren härmar icke de olika
nationaliteternas musik-uttryck, men han tolkar
ländernas olika karakter så som den verkar
på ett nordiskt sinne.
Hans melodi till »I seraljens lustgård»
liknar säkerligen icke turkisk musik, men
den är så mättad af orientalisk
stämning, att man skulle tro den vara
skrifven i Konstantinopel under inflytande af
en orientalisk natts sömntyngda, doftande
stillhet.
Musiken till Heidenstams dikt,
»Molnet», gör en liknande, främmande, fjärran
från kommande verkan. Det är en
uppenbarelse af en annan natur, ett annat slags
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
