Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Emil Sjögren som viskompositör. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
HELENA NYBLOM.
människor med andra känslor och
föreställningar än dem, som det civiliserade Europa
känner. Om man jämför den trollska,
främmande doft, som genomströmmar dessa
sånger, med hvad som förut skrifvits i denna
riktning af visor, till exempel Mendelsohns:
»Auf Flügeln des Gesanges», »Suleikas
sång», eller hvad de moderna franska
kompositörerna skrifvit under intryck af Algeriet
och öknen, skall man bäst känna, huru
mycket mera omfattande och varm Sjögrens
fantasi är.
Har han icke själf besökt dessa
främmande sfärer, så har hans diktarande varit
där tillstädes och med förunderligt klar
uppfattning funnit det karakteristiska däri.
Hans: »Spanska sånger» till texter af
Heyse och Geibel ha åter en helt annan
klang.
I dem brinner också en varm,
sydländsk glöd, men det är icke den
hemlighetsfulla, sagolika känsla, Orienten inger
oss, det är människor, som äro mera
besläktade med oss själfva, som älska och
sörja på samma sätt som vi.
Det synkoperade taktslaget, som då
och då förekommer i ackompagnemanget
till dessa sånger, är icke en efterhärmning
af det spanska, utan låter snarare som ett
minne om det intryck, de spanska visorna
och den spanska nationaliteten göra på oss
nordbor.
I visan »Klinge, klinge, mein Pandero»
har Sjögren på ett genialt sätt uppfattat
dikten. Det är en olycklig och öfvergifven
flicka, som dansar och sjunger för att roa
andra och förtjäna sitt bröd.
Melodien går i dansrytmer till de
sorgliga orden, men ackompagnemanget slår
då och då de mest hjärtskärande
dissonanser. Man hör, att hvarje danssteg är ett
knifstygn i ett blödande hjärta.
Intet kan vara mera graciöst, naivt
kokett och förtrollande, än visan »In dem
Schatten meiner Locken». Så tänka vi
oss en af Sevillas unga skönheter sjunga
till sin älskade. (I verkligheten sjunger
hon nog på en helt annan melodi.)
En tredje af de spanska sångerna till
texten »Und schläfst du mein Mädchen,
auf öffne du mir» berättar om två
älskande, som om natten fly bort öfver »die
tiefen, tiefen Wasser des Guadalquivir».
Den milda, lockande melodien, som
älskaren sjunger, följes af ett plaskande ljud i
ackompanjemanget, som om man hörde
flodens vatten skölja kring deras fötter, till
dess de ändtligen försvinna i en underbar
durklang långt bort, undan alla förföljare.
Till dikter, som ha en anstrykning af
medeltidskarakter, har Sjögren också funnit
en alldeles säregen klang.
Det förgångna, det äfventyrliga och
romantiska ljuder genom sådana visor som
»Silkessko o ver gyldén Läst», i den
underbara melodien till »Pågen höit i Taarnet
sad» (Jakobsens text), och i den mystiska
visan .»O du, som allt för mitt hjärta är».
I den sistnämnda skall utan tvifvel
ackompagnemanget väcka mångas förargelse.
Likasom visans ord är det dunkelt och
svårfattligt, men har man hört det några
gånger, skall man finna, att det just har
funnit rätta uttrycket för diktens halfkvädna
ord. Musiken har ju den lyckliga makten
att kunna lösa gåtor utan att tala.
När Sjögren slår in på den svenska
folktonen, som t. ex. i visan »Och inte
vill jag sörja -— men sörjer ändå!» — då
skapar han en idealiserad folkvisa. Det
naiva, verkligt folkliga i visan är kvar,
men däröfver har han strödt konstens
rik-toniga klang. Han fördärfvar icke det
ursprungliga; han förädlar det.
Kommer man nu in på de visor,
Sjögren har skrifvit, som icke äro uttryck för
någon bestämd tids- eller nationalfärg, men
som endast behandla mänskliga känslor så
som vi, moderna människor, känna dem,
då är hans strängaspel så fulltonigt, hans
stämningar så omväxlande och mångfaldiga,
att man får den öfvertygelsen, att det icke
finns någon nyans af mänsklig känsla, åt
hvilken han icke skulle kunna gifva uttryck.
Dock — nej! En stämning finner man
aldrig: den skälmska, uppsluppna, muntra.
Men allvar och glädje, smärta och
entusiasm, innerlighet och melankoli, mild
tröst, grace och ömhet, eterisk lätthet och
manlig kraft — allt detta och mycket mera
har fått sitt vältaliga uttryck i Sjögrens
sånger.
En sådan sång, som musiken till
Ib-sens »Bjergmanden» är ett stort konstverk.
Det är icke den norske bergsmannen, som
talar här, utan den andliga personlighet,
hvaraf han är en symbol. Det är en
tviflande andes kvalda och hopplösa kamp mot
öfvernaturliga makter, mot outgrundliga
frågor i mörkrets labyrintiska gångar. Ackom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
