Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Musik. Emil Sjögren som viskompositör. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL SJÖGREN SOM VISKOMPOSITÖR.
371
panjemanget har de väldiga hammarslagen,
som beständigt, under våldsamt motstånd
försöka spränga vägen fram. I storslagen
hopplöshet har denna sång knappt sin like.
Melodien till Drachmanns »Sover du
min Sjæl» innehåller en ännu djupare
melankoli. Där har kampen upphört, och
man hör kistlocket sluta sig öfver den
lefvande döde med en så ohygglig klang, att
det gör en spökaktig verkan. En storslaget
melankolisk ande hvilar öfver visan till
Byrons ord »I dödens tysta tempelgårdar»,
men denna melankoli har en patetisk,
plastisk värdighet. Man går bland grafvar
på en Campo santo, ledsagad af
oktaverna i basen, och medan man letar efter
diktarens glömda graf, komma de
tröstefulla orden: »Ett lif är kort, dess längtan
lång», med ett ackord, som är likt en
oändlig blick in i evigheten. Och när
sedan visan slutar med orden »Mitt hjärta
hvilar i min sång», svingar sig efterspelet
upp med en glans af odödlig glädje. En
liten visa är onekligen i form och omfång
ett begränsadt konstverk, men det är
underbart, huru ett snille kan nedlägga oändliga
tankar och känslor i en sådan kort sång.
Det finns vissa taflor af stora mästare,
som äro målade i en helt liten skala, men
när man tänker på dem, förefalla de
kolossala. Det mäktiga intryck, man har fått af
dem, förstorar också för inbillningen deras
materiela omfång.
Det samma är ofta händelsen med
Sjögrens visor. När man till exempel tänker
på denna: »I dödens tysta tempelgårdar»,
är det som om man hade varit med om
ett helt lifs historia, om stora möjligheter,
stor kamp, om alla dessa krafters död och
förglömmelse i en okänd graf, och så till
sist odödlighetens förklarade ljus däröfver.
I dikten »Blif, o blif i dina drömmars
rike» härskar också en djup melankoli,
men här öfverförd i en mystisk drömvärld,
som bäfvar tillbaka för »lifvets
verklighetsbrus».
Det är en sångare, som sveper kappan
tätt omkring sig, för att i ro kunna lefva
i diktens värld, som för honom är den
enda sanna. Mjukt som stora aftonskyar
falla ackorden ned kring drömmarens
axlar, och så, som musiken säger detta: »då
dör du salig!» — skulle aldrig ord kunna
säga det. Det är verklig salighet i denna
enda suck. Och när dikten slutar med
orden: »Hela din värld den bleknar bort
med dig», då låter musiken verkligen hela
den drömda världen försvinna som en
vision.
En annan dröm af Sjögren, »I
drömmen är du mig nära», är en kärleksvisa,
öm, stilla och resignerad, men lycklig i
sin resignation, och nobel i sin känsla, två
egenskaper, som beteckna alla Sjögrens
kärleksvisor. Han har, så vidt jag vet,
aldrig skrifvit någon passionerad
kärleksvisa. Begreppet om den verkliga kärleken
är för honom något så högt och lycksaligt,
att det stämmer honom till en ideal andakt,
som låter dessa sånger genomströmmas af
en luft och ett ljus liksom från en bättre
tillvaro.
Intet kan vara skönare, mera eteriskt
genomskinligt än musiken till orden: »Ich
möchte schweben über Thal und Hügel».
Det är kärleken, som sväfvar högt öfver
jorden för att vara ensam med sin smärta
och från alla sidor hör klinga den gamla
visan: »Dass nie von Leide sich die Liebe
schied».
Första gången ljuder det hjärtgripande
i moll, men då det på nytt återupprepas
vid visans slut, kommer det i dur med
ackompanjemangets fladdrande vingslag
öfver.
Det är, som om musiken ville säga:
»Hvad mer! Om också kärleken bringar
kval, så är den dock det lyckligaste af allt;
den är den himmel, hvari jag sväfvar!»
I den tyska Tannhäusersången »Du
schaust mich an mit stummen Frågen» är
kärleken ännu hemlighetsfull, ännu icke
fullt medveten och utslagen, och
ackompanjemanget kommer också med
»stum-men Frågen», som dock i mellanspelet
öfvergå till en glödande längtan, hvilken
dock intet svar får.
Sjögrens musik till Björnsons: »Det
förste Möde» gör samma intryck på en,
som de förunderliga växlingarna i naturen
i en sommaraftons stillhet. Det är, som
om något nytt och obekant uppenbarades
för en i dessa toner, och då de bortdöende
ackorden ackompanjera orden: »forenes i
et Under», — då sker det verkligen ett
under, så fullkomligt förenar sig musiken
med de utandade orden och ger ett
hörbart uttryck för hvad ett människohjärta
kan rymma en enda gång i lifvets
lyckligaste, »tonende Sekunder».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
